Leva i Kärlek ”Budbäraren” Klaus J. Joehle
Översättning Ulla Flodin
Leva i Kärlek
”Budbäraren”
Med ensamrätt © 2001 av Klaus J. Joehle
Ingen del av den här boken får kopieras eller överföras i något format
eller på något sätt, grafiskt, elektroniskt eller mekaniskt, inklusive
fotokopiering, inspelning, bandande eller med något
system för datalagring, datahämtning
utan skriftlig tillåtelse av utgivaren.
Writers Club Press
ett tryck av iUniverse.com, Inc.
Mer information från:
IUniverse.com, Inc.
5220 S 16th, Ste. 200
Lincoln, NE 68512
www.iuniverse.com
ISBN: 0-595-17287-3
Den svenska utgåvan utgiven av nnnnnnnnnnnnnnnnnn
Tryckt på nnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnn
Översättning av
Ulla Flodin
www.lolila.se
Dedikation
Till Min Son,
Som stödde mig?
Jag säger det här:
Något och Allt
Är möjligt
Med Kärlek.
Barn
Problemet med våra barn är
Att de har så mycket att lära oss
Men så lite tid att göra det på.
Mitt problem är att det har tagit mig 15 år att lära mig det.
Nu är jag rädd att
Jag har missat det mesta av min utbildning.
Motto
Och om du, efter många års studier av så kallad uråldrig kunskap, upptäcker att du har fastnat?
All information finns där men inget tycks fungera.
Sedan en dag: utan jobb och utan pengar, slås du av en omtumlande tanke.
Du tar all information du fått om meditation, fjärrsyn, utomkroppsliga resor osv. Du
bestämmer dig för att mentalt resa in i framtiden, till nästa för att se dagens tipsresultat. Men
precis när pengarna börjar rulla in stöter du ihop med ditt framtida själv.
Du struntar i honom!
Så kommer ett annat framtida själv och hälsar på, för att förändra det förflutna, eller kanske
framtiden.
Vad händer om ditt framtida själv erbjuder information om Kärlek som hållits hemlig i
århundraden? Information som kommer att förverkliga alla dina drömmar. Skulle du då släppa de
lättförtjänta pengarna?
Precis som när du tar hem den här boken, du måste också välja.
Klaus J. Joehle
Innehåll
Översättning 1
Dedikation 3
Motto 4
Förord 7
En kontroversiell kommentar från författaren 9
Tack! 12
Redigeringsmetod 13
Introduktion 14
Kapitel ett 15
Kapitel två 19
Kapitel tre 22
Kapitel fyra 25
Kapitel fem 28
Kapitel sex 31
Kapitel sju 34
Kapitel åtta 39
Kapitel nio 43
Kapitel tio 47
Kapitel elva 50
Kapitel tolv 54
Kapitel tretton ”Mitt lyckotal” 57
Kapitel fjorton 60
Kapitel femton 64
Kapitel sexton 69
Kapitel sjutton 73
Kapitel arton 76
Kapitel nitton 79
Kapitel tjugo 82
Kapitel tjugoett 87
Kapitel tjugotvå 91
Kapitel tjugotre 96
Kapitel tjugofyra 101
Kapitel tjugofem 104
Kapitel tjugosex 108
Kapitel tjugosju 111
Kapitel tjugoåtta 114
Kapitel tjugonio 117
Kapitel trettio 120
Kapitel trettioett 124
Kapitel trettiotvå 127
Kapitel trettiotre 130
Kapitel trettiofyra 134
Kapitel trettiofem 137
Kapitel trettiosex 142
Instruktionerna 144
Introduktion 144
Slappna av och släppa taget 145
Öppna hjärtat, fylla och omsluta sig själv med Kärlek 146
Sända Kärlek till människor 147
Sända Kärlek till sina barn 149
Fylla sitt hem med Kärlek 151
Fylla sitt arbete med Kärlek 151
Fylla allt med Kärlek 151
Lite extra Kärlek i sovrummet 152
Skapa det du vill ha med Kärlek 152
De vanligaste frågorna 154
Slutsatser 156
Kommentarer från läsare 157
Om författaren 158
Förord
Du håller på att inleda en resa som de flesta av oss bara trott vara möjlig under de korta stunder
vi har vågat drömma våra synbarligen omöjliga drömmar.
Under de senaste trettio åren har jag läst massor av böcker, ägnat ett oräkneligt antal
timmar åt att meditera, visualisera, lära mig resa utanför kroppen men hela tiden har jag känt att
något saknades. Efter ett tag verkade också böckerna återupprepa samma material. Ingenting
nytt, åtminstone som verkade göra någon skillnad.
Någon gång i november 1995 när jag blivit arbetslös, och inte ville söka arbete, besökte jag
en vän som just då arbetade med sitt tips. Vi pratade om tips och om hur mycket pengar han inte
tjänade när en tanke slog mig.
Jag såg på min vän och föreslog att en person kanske skulle kunna använda sitt under-
medvetna för att se in i framtiden och räkna ut vem som skulle vinna matchen. Han trodde att jag
var tokig och sa att man inte kunde förutsäga vad som ska hända och han räknade upp tjugo skäl
till varför det inte skulle fungera. Det är ganska tydligt för mig att han är mycket mer tjockskallig
än jag. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer tyckte jag om tanken. På vägen hem klurade jag ut
hur det skulle göras, mer eller mindre. Jag kom på att allt jag behövde göra var att hitta ett
sinnestillstånd där det medvetna och det omedvetna sammanfördes och fungerade som en enhet i
stället för separat. Det låter enkelt och det var det, även om det tog ett tag att gå igenom alla
detaljer och lägga upp en plan. Jag gick till biblioteket och hämtade flera böcker. Jag testade lite
av varje i en vecka eller två. Hur som helst, jag tog all information jag kunde hitta och blandade
ihop allt, lite från den ena boken och lite från den andra. Den slutsats jag kom fram till var att jag
behövde vara i ett djupt meditativt tillstånd, eller ett transliknande sinnestillstånd, för att sedan
resa in i framtiden och titta på tipsresultatet.
Det fungerade och på nolltid började pengarna komma in. Jag satsade lite och vann små
belopp. Vartefter tiden gick försökte jag få min vän att göra samma sak. Jag räknade med att vi då
skulle kunna jämföra våra svar och lyckas ännu bättre men han var rädd och vägrade att ha
någonting med det att göra. Jag tjatade på honom, men utan att lyckas. Fastän han inte är det
minsta religiös upprepade han att jag kanske bröt mot någon kosmisk lag och kunde få mer än
vad jag bad om. Nåväl det visade sig att det inte finns någon sådan lag i universum men det
verkade som om universum eller Allt som är hade sin egen plan. Totalt omedveten gick jag rakt
in i det.
Det var så det startade men inte så det slutade. Till och med vetenskapen inser långsamt att
det finns en osynlig kraft vi kallar Kärlek. I århundraden har ordet Kärlek använts för att beskriva
känslor men ingenting har sagts om den här otroliga kraftkällan som ansvarar för att bibehålla allt
som är runt omkring oss. Föreställ dig bara det liv du skulle kunna skapa om du visste hur du
kunde nå den källan. Föreställ dig bara hur du skulle kunna påverka världen. Faktum är att denna
källa finns inom oss alla, vi är födda med den. I århundraden har informationen förts vidare men
bara till en handfull personer och då menar jag verkligen en handfull. Att försöka vinna tipset har
inget att göra med den information du nu ska få ta del av, utom att det var den motivation som
fick mig att tysta mina tankar tillräckligt länge för att få se något otroligt som varit dolt mitt
framför näsan på oss.
Ibland frågar jag mig själv om världen är redo för den här informationen? Det enda svar jag
får är via den e-post jag har fått och fortsätter att få. Den kommer från människor som är
förbluffade över hur otrolig den här informationen är och hur lätt det är och hur snabbt det
fungerar. Jag var också orolig för om informationen skulle kunna användas fel eller på ett negativt
sätt för det verkar som om några har provat det. Låt detta bli en varning! Kärleksenergi är en
medveten energi som är medveten om vad du försöker göra. Jag gissar att det är därför den
fungerar så bra.
Den historia du kommer att läsa är sann. Jag har skrivit den efter bästa förmåga och infor-
mationen i den här boken har, så vitt jag vet, aldrig skrivits tidigare. Även om kraften i Kärlek
nämns i många skrifter, förklaras inte någonstans hur du kan använda den här Kärleksenergin för
att skapa det liv och den Kärlek du letar efter.
Om du är trött på att läsa samma återupprepade material om och om igen och är redo att ta
nästa steg så fortsätter du att läsa. Du kommer att upptäcka en föga känd hemlighet om Kärlek
som ingen trodde vara möjlig. Om du märker att du läser många böcker eller söker efter något
som kan föra dig vidare är det här den information du söker. Det här är vad vi alla har sökt efter.
All min Kärlek
Klaus Joehle
En kontroversiell kommentar från
författaren
Det här är min åsikt, ta till dig det du tycker om och strunta i resten.
Det verkar som om vi, under den tid vi har funnits på den här planeten, har hittat ett sätt
att förstöra oss själva. Vi krigar och dödar tusentals andra. Vi attackerar dem som verkar svagare
än oss och tar det de har. Vi kommer att döda, vi har dödat, andra för det vi vill ha. Vi har till och
med själva dödats i försöket. Halva världen verkar något så när fridfull medan den andra hälften
rasar i krig. Till och med när vi försöker hjälpa dem som inte kan försvara sig själva blir vi till slut
som den angripare vi försöker stoppa. I århundraden har vi blivit lärda att vi inte har styrka nog
att stoppa en angripare på annat sätt än genom att slåss och döda. Det har blivit en ond cirkel.
Det finns de som desperat försöker leva i fred men ändå någon gång attackeras för det de har. Vi
går i rädsla för vad andra kan göra mot oss. Vi låser våra dörrar och våra bilar, installerar larm
och allt till ingen nytta. Det finns ett annat sätt. Här följer ett exempel.
De människor som tidigare bodde i mitt hus hade inbrott och blev bestulna fem gånger på
sju år. Fem gånger hade deras hem vandaliserats och deras saker tagits från dem. Jag har däremot
varit i fred här under en lång tid (även om min granne inte har det). Jag har inga larm, mina
dörrar och fönster är aldrig låsta. Mina fordon är inte låsta och min garagedörr är alltid öppen
med alla verktyg. OK, de kanske ligger under en massa skräp. Till och med när vi åker bort är allt
olåst och när vi kommer tillbaka har inte ens ett grässtrå rubbats. Jag har inte ens sett nycklarna
till huset sedan jag flyttade in. De flesta skulle vara överens om att det är tokigt och att det in-
bjuder till problem. Vanligtvis skulle jag hålla med men du har ännu inte upplevt när informatio-
nen i den här boken fungerar, inte heller vad som kan åstadkommas.
Vid en tidpunkt var jag lika förvissad som många andra om att Gud bara placerade oss här,
utan kraft att skapa himlen på jorden. Men med tiden har jag insett att det inte verkar vettigt,
samtidigt som jag inte visste var kraften fanns eller hur jag skulle komma åt den.
Att tro att Gud har lämnat oss utan kraft att skapa himlen på jorden och att tro att vi är en
del av Gud och utan förmåga att stoppa dem som vill förstöra allt i deras väg, det är dumt och
det finns ingen sanning i det. Sanningen är att vi har styrkan att stoppa det här och att den här
styrkan, eller kraften, finns inom oss och bara väntar på att aktiveras. Kraften jag talar om är
Kärlek och vi kan stoppa dem som skulle skada oss, utan att skada dem.
Låt inte ordet Kärlek, eller det sätt som det har beskrivits på, lura dig, det är exakt så det
har hållits dolt för oss. Jag är förbluffad över hur ordet Kärlek har omarbetats för att få ett berg
att se ut som en liten hög. De flesta människor är överens om att Kärlek är en av de starkaste
krafterna i universum men det är så långt de sträcker sig. Vi har blivit lärda, och har på många sätt
lärt oss själva, att Kärlek är en känsla och en ouppnåelig kraft, men det är inte sant. Det finns så
mycket mer med Kärlek och vad vi kan göra med Kärlek. Det bästa sättet att dölja något är att få
det att se ut som ingenting, dumt och knasigt. Universum och allt du ser är inte ett stängt system,
inte heller självförsörjande. Det behövs en extern energikälla och det är det vi kallar Kärlek. Tänk
på det. Vad, eller vem, du än tror har skapat allt, har också skapat oss och gett oss kraften att
skapa himlen på jorden. Verkar inte det vettigt?
Massor av människor är rädda för vad morgondagen ska föra med sig för dem och deras
barn.
Jag kan inte förebrå dem men när du har läst den här boken kommer du att hålla med om
att det enda som är riktigt skrämmande är inte att ha den här information och att inte kunna ge
den vidare till våra barn. Jag har lärt mig meditera och alla möjliga underbara saker som har
kommit från våra andliga vetenskapare i Fjärran östern och Tibet. Vad som alltid bekymrat mig är
det faktum att efter 500 år av meditationer måste tibetanerna fly från sitt land och låta sitt folk
förslavas, torteras och dödas. Jag försöker inte nedvärdera dem. Jag försöker säga att de saknade
något, och vi alla har saknat något som åtminstone kan hålla oss trygga. Om du inte kan skydda
dig själv och dina barn medan du gör världen till en bättre plats att leva i är det något som saknas.
Något är fel med den bilden. Alla väntar vi på att Gud ska komma och reda ut alla problem. Fak-
tum är att han gav oss fri vilja och han gav oss kraft att göra det själva utan att skada någon. Jag
vet att det låter stort när jag säger det, men beviset finns, i de oräkneliga e-postmeddelanden jag
har fått från människor som har bevittnat samma mirakel som jag.
Jag är inte religiös på annat sätt än att jag tror på något större och mer kärleksfullt än jag
själv.
När jag var liten skickades jag, som många av er, till söndagsskolan men jag kände att det
inte var komplett. Det är så här. När Jesus sa att man ska vända andra sidan till så utelämnades
något. Detta något var att sända och fylla våra fiender med Kärlek, eftersom det kommer att
stoppa dem - och naturligtvis instruktionerna om hur man sänder Kärlek på ett effektivt sätt. Om
det fungerar så bra att vända andra sidan till varför rånade de då din affär eller ditt hem, varför
inte ge dem mer än vad de letade efter? Om det fungerar så bra, varför är kyrkorna låsta? Vitsen
med att vända andra sidan till var att inte slå tillbaka men det var en bit som saknades: Hur du
arbetar med Kärlek och hur du aktiverar den här otroliga kraftkällan, inte bara för att skydda dig
själv utan också för att förändra den person som hotar dig eller ditt liv, hur du kan leva det liv du
vill, utan rädsla.
Om vi var på en plats utan vatten och aldrig någonsin hade sett en brunnsborr så skulle vi
alla, även om vi var överens om att det finns vatten, dö av törst. För om vi inte vet vad en
brunnsborr är eller hur man använder den skulle den bara finnas där - precis som Kärleken inom
oss. Kärlek är den mest kraftfulla styrka vi känner till och även om vi kan använda den för att
förändra våra liv, skapa det vi vill ha, lycka, säkerhet, Kärlek, glädje osv. har vi ingen användning
för den - om vi inte vet hur eller var vi får tillgång till den.
Om jag pratade om något annat än Kärlek skulle det skrämma mig men Kärlek har en egen
medvetenhet och skadar inte någon. När du läser vidare kommer du att upptäcka det själv och bli
förvånad, bortom alla ord.
Den information jag lämnar i den här boken kan du inte hitta någon annanstans men det
ändras snabbt. När jag först skrev den här boken lade jag ut den på en webbsida för att se om
människor var intresserade och för att se om det gick att förstå den, eftersom vissa saker är svåra
att uttrycka i ord. Gensvaret var överväldigande. Människor skrev och sa att det här är den del
som saknats och att de var förbluffade över resultaten. Tack alla för ert stöd.
Om du anser dig vara vad vissa kallar en ljusarbetare, eller healer, eller om du åtminstone
försöker vara något av detta är det här den information du har letat efter. Det här är den
information som tar dig till nästa steg.
Jag ber tibetanerna om ursäkt om mitt exempel var en förolämpning men det är dags att
veta hur vi ska släppa fri den kärleksenergi som världen så desperat behöver.
Detta är avsett för det fåtal tibetaner som har den här informationen och som har hållit fast
vid den. Tidpunkten har kommit. På ett eller annat sätt är det nu dags att människor får veta
vilken kärleksfull kraft de har inom sig och att det är dags att släppa den fri.
Det är dags för människor att leva i fred och utan rädsla och att kunna skapa det liv de vill
ha. Det är bra det ni har åstadkommit, att ni har levt så länge och att ni inte behöver äta eller
dricka vatten. Att ni, med er vilja, kan göra er osynliga för blotta ögat. Men ni har glömt hur det
är för dem som har varit övertygade om att de är kraftlösa och lever under andras våld. Även om
ni hade era skäl att behålla kunskapen för er själva så var inte skälen bra nog, enligt mitt sätt att
tänka och utifrån det jag har sett i världen. Det är där vi stångar våra huvuden och fortsätter att
göra det. Men sedan visste ni att det här skulle komma. Jag lever väl, jag lever tryggt men det är
dags att andra också ska kunna göra det.
För dig som tror på en Gud, han gav dig kraften att skapa himlen på jorden och om du
använder den kraften kommer han direkt (eller så kanske hon eller han redan är här). Tänk på
det. Gör du allt för dina barn eller ger du dem kunskaper och förmågor att göra det själva? Om
du kommer att strunta i den här informationen eftersom den kommer från en person som jag,
som inte är en hög präst, så är det ditt val. Du har den rätt att välja som Gud har givit dig och
den kunskap som behövs att skapa den värld Gud ville ha.
Ta till dig det du tycker om och lämna resten åt någon annan som älskar det. Som det ska
vara.
För dem som har skrivit och fortsätter att skriva till mig: jag ber om ursäkt för att ni troli-
gen bara får korta svar. Det beror på att det är så mycket som händer, och så lite tid. All
information finns i den här boken. Hur jag hittade informationen, hur man arbetar med den, vad
man kan förvänta sig och några av mina erfarenheter. Det är allt jag har att ge dig, förutom min
Kärlek. Ta informationen och använd den. Om två år kan du se tillbaka och bli förvånad över
vad du har åstadkommit. Vi kommer alla att vara det. På följande sidor försöker jag besvara några
av de oftast ställda frågorna. Jag hoppas att detta blir till hjälp?
All min Kärlek till dig på din resa!
Klaus J Joehle
Tack!
Till min älskade och fru
Som hjälpt så mycket
Roberta Joehle
Låt oss förälska oss
Varje ögonblick, dag, natt, vecka, år
All min Kärlek
Klaus
Redigeringsmetod
Stavning och grammatik?
Perfekt stavning har aldrig mättat ett hungrigt barn.
Perfekt grammatik har aldrig lagat ett krossat hjärta
En fint pressad kostym döljer bara glöden av Kärlek som saknas
Brist på Kärlek är det enda fel jag känner till
Så släpp det
Behovet av perfekt stavning och perfekt grammatik
Är tråkigt, tidskrävande illusioner som döljer vad som verkligen behövs.
Trettio till femtio timmars mer redigering skulle ha gjort det här perfekt.
Men i stället mättades några svältande barn.
Så jag hoppas att varje ord och varje mening med fel
Påminner dig om vad som verkligen är viktigt.
Jag har betalat för att få boken redigerad en gång och när jag fick tillbaka den fanns fortfarande
många fel.
När boken kom tillbaka tog min fru över och efter många långa timmar av
redigering och omredigering
Gav hon upp inför ett hälsosamt fakta i livet
Ingenting är perfekt
Eller kanske är det det
Min fru tror att allt är perfekt på sitt eget speciella sätt...
Introduktion
Viss information om Kärlek, och den kraft du får av Kärlek, har i fem århundraden hållits hemlig och dold. Det
håller på att ändras. Om du vill skapa ditt drömliv fortsätter du att läsa den här boken.
I ärlighetens namn ville jag aldrig bli författare, speciellt inte en som skriver om Kärlek. Om det inte vore
för den kraft och de förmågor som Kärleken har gett mig att skapa det liv jag vill ha skulle jag aldrig ha övervägt
att skriva. Med hjälp av Kärlek har jag upptäckt att jag praktiskt taget omedelbart kan skapa allt jag vill. Tack
vare Kärlek har jag fått så många förmågor och så mycket kraft att skapa det jag önskar att det vore nästan
skrämmande, om det inte var Kärlek jag använde. Mitt liv har förvandlats till en saga och det är bortom allt jag
någonsin hoppats vara möjligt för mig. Jag vet att det låter stort men det är helt sant. Till och med min älskling
som hade ett öppet sinne men som också var skeptisk hade inget annat val än att tro, eftersom magiken inträffar
varje dag, en vardagshändelse bortom nästan alla ord. Hur mycket personlig kraft du får med Kärlek, inte för att
kontrollera andra utan för att skapa ditt liv och dina egna erfarenheter är överväldigande. Det sköna med det är
att det också alltid verkar bli till allas bästa i slutänden. När allt kommer omkring, om det inte skulle vara så
fantastiskt skulle det inte ha varit en hemlighet.
Att arbeta och skapa med Kärlek är mycket lätt, det finns ett knep men det är mycket lätt att lära.
Listan på vad du kan göra med Kärlek, eller Kärleksenergi, är oändlig. Jag skulle kunna ge flera hundra
exempel. Du kommer att hitta flera i den här boken ”Leva i Kärlek – Budbäraren.” Mitt favorituttryck är ”ta
till dig det du tycker om och lämna resten åt någon annan som kanske älskar det. Valet är ditt.”
All vår Kärlek till dig på din resa, i dina val.
Klaus J. Joehle
Kapitel ett
Det var tidig vinter. Vanligtvis är det ganska kallt vid den här tiden på året men det här året var
det varmt, nästan sommar. Det var en mycket mulen dag och det såg ut som om det skulle regna.
Jag var hemma och försökte skriva den här boken men jag kunde bara inte komma på hur
jag skulle berätta min historia. Jag är inte författare och har aldrig tidigare skrivit något. I flera
timmar försökte jag skriva, och även om jag hade gjort några grova skisser och noteringar om
saker som inträffat, kunde jag inte hitta de ord som behövdes för att förklara de händelser som
inträffat två år tidigare och som hade ändrat mitt liv för alltid. Till slut gav jag upp och bestämde
mig för att köra ner på stan och uträtta några ärenden.
Jag parkerade på en plats där jag visste att bilen kunde stå hela eftermiddagen utan att jag
skulle behöva betala eller riskera böter och gick sedan till de olika platser jag ville gå till. När jag
hade uträttat mina ärenden bestämde jag mig för att stanna kvar i stan, hälsa på min vän Henry
och fråga om han ville gå och ta en drink.
Det var inte så svårt att locka Henry och inom kort var vi i en bar. En liten, tyst bar som
kallas Hy’s. Efter några timmar ville jag gå hem. Det regnade hårt när jag gick. Det är ovanligt
med regn vid den här tiden på året, det regnar överhuvud taget sällan så hårt här i Calgary.
Jag visste att jag skulle bli genomblöt så jag sprang snabbt från ett skydd till nästa. Inte för
att det hjälpte, det är bara en av de knasiga saker vi gör även när vi logiskt inser att det inte är
vettigt. Det var redan mörkt och med regnet som öste ner var det svårt att se. Jag stod under ett
litet skydd och försökte komma underfund med var jag var. När jag såg mig omkring insåg jag att
jag stod på en liten taktäckt avsats, ungefär som en villaveranda. En liten skylt med texten
Neena’s Bar blinkade i fönstret.
Jag kunde inte komma ihåg att jag någonsin hade sett stället tidigare. Det verkade bara vara
fem meter brett och såg nästan ut som om det hade trängt sig in mitt emellan två jättestora
tegelbyggnader.
Jag steg in. När jag såg mig omkring upptäckte jag att det bara verkade finnas två personer i
baren, förutom bartendern. På högra sidan fanns en mycket liten bardisk, drygt tre meter lång. En
kvinna med långt lockigt blont hår satt vid baren och talade med bartendern. På vänstra sidan satt
en man i hatt vid ett bord. Jag gick fram till baren och slog mig ner, med en stol mellan mig och
den blonda kvinnan.
När jag hade satt mig vände hon sig mot mig och sa, ”Regnar det fortfarande därute?”
”Ja, mer än någonsin”, svarade jag. Jag kände en rysning utmed ryggraden.
”Vad önskas?” frågade bartendern.
”Whisky med is.”
Jag tittade på mina våta byxor och tänkte att jag skulle ha stannat någon annanstans. Varm
choklad skulle ha varit gott. När jag såg mig omkring undrade jag varför jag hade gått in. Stället
kändes lite spöklikt.
”Ge honom den goda.” Den blonda kvinnan avbröt mina tankar.
”OK”, sa bartendern.
Med ett fånigt leende, tänkte jag att det här kommer att kosta.
”Oroa dig inte för det, jag bjuder”, sa den blonda kvinnan som om hon hört mina tankar.
”Tack”, sa jag, angenämt överraskad. Jag kastade ett öga på henne och tänkte att den frasen
hade jag hört färre gånger än jag kunde räkna på ena handens fingrar.
Hon var mycket vacker med långt blont lockigt hår som såg ut som mjukt silke. Jag tittade
bort, lite blygt, och fortsatte att se mig omkring medan jag tänkte att stället känns märkligt men
samtidigt hemlikt och tryggt.
Bartendern satte whiskyglaset framför mig, utan is. Jag skulle precis säga något men han
höll fast glaset.
”Vi har inte varm choklad men jag kan värma whiskyn åt dig!” sa han snabbt.
”Varm whisky, det har jag aldrig hört talas om!” jag grimaserade åt honom.
”Det är ganska gott, prova!” sa den blonda kvinnan.
”OK, varför inte”, jag var alltid villig att prova något nytt.
Mitt hår var vått och vattnet rann nerför ansiktet. Jag skulle precis fråga efter toaletten när
bartendern räckte mig en handduk.
”Tack.”
Jag torkade håret och ansiktet och när jag lade ner handduken såg jag i ögonvrån att den
blonda kvinnan hade bytt plats, till stolen närmast mig. Det gjorde mig lite nervös. Jag såg inte på
henne utan iakttog bartendern som värmde min whisky och väntade på att han skulle komma
med den. Baren var spöklikt tyst; ingen musik, ingen radio, inte ett ljud, vilket är mycket ovanligt.
Detta verkar bli ytterligare en mystisk natt, tänkte jag för mig själv.
Bartendern satte ner glaset med varm whisky framför mig och stod sedan kvar och väntade.
Jag lyfte glaset och, väl medveten om de fyra ögon som stirrade på mig, tog jag en klunk.
Jag vände mig mot den blonda kvinnan. ”Oj, det dunstar innan det ens nått magen! Det är
riktigt gott, tack.”
Våra ögon möttes samtidigt som hon log och det var ett misstag. Hennes ögon var som ett
lugnt hav som speglar månen och alla stjärnorna. Jag såg bort och kände mig förlägen. Barten-
dern stod en liten bit bort och diskade några glas. Jag satt tyst och stirrade rakt fram medan jag
värmde mina händer på glaset med varm whisky. Tystnaden förde mig tillbaka till tankarna på
min bok. Kanske skulle jag gå en kurs, tänkte jag för mig själv, eller ännu bättre, kanske skulle jag
glömma hela idén. Tanken gav mig en tillfällig lättnadskänsla.
”Mitt namn är Neena förresten.” Den blonda kvinnan log.
Jag spillde nästan ut whiskyn. Jag tänker ofta mycket djupt och behöver föras tillbaka på ett
milt sätt.
”Ursäkta, jag ville inte skrämma dig.” Neena sträckte ut sin hand.
”Det är OK, jag heter Klaus.”
”Trevligt att träffa dig, Klaus. Den snygge mannen bakom disken heter Danny.”
”Så, säg varför du såg så bekymrad ut?”
”Jag visste inte att jag rynkade pannan.”
”Problem med flickvännen?”
”Nej”, jag smuttade på min varma whisky.
”Du kan lika gärna tala om det för henne, hon kommer inte att ge sig förrän du gör det.”
Danny log bakom disken.
”Det är en lång historia”, jag skakade på huvudet.
Neena lutade sig framåt och gav mig en av de där ’vi har hela natten på oss’-blickarna.
Nervöst tog jag en smutt till av whiskyn.
”Danny, ge Klaus en till”, sa Neena.
”Jag borde egentligen gå hem”, sa jag högt men en annan del av mig sa ’ja tack, snälla ge
mig en till!’ Det finns definitivt en njutningsmänniska därinne någonstans.
Danny brydde sig inte om vad jag sa utan började hälla upp en drink till.
”Kom igen nu Klaus. Få höra nu, berätta din historia”, krävde Neena, med ansiktet så nära
att hon fick ögonkontakt.
En del av mig sa, ’titta på henne, fegis’.
”Klaus!” sa Neena högt.
Jag kände ett slag på armen, en knuff som avbröt mina tankar.
”Vad!” Jag blev lite förargad för att en främmande person knuffade mig.
”Nå, berätta för oss!” kommenderade hon.
Jag såg in i hennes ögon och undrade hur många svärd som dragits i strid för de ögonen.
Mina läppar började röra sig före mina tankar. Jag hatar när det händer.
”Jag försöker skriva en bok om något som hände för ett tag sedan, men jag har ingen aning
om hur jag ska skriva den, eller ens var jag ska börja. Det är alldeles för mycket för mig”, sa jag
och lovade mig själv att aldrig mer se in i de där ögonen.
”Vad handlar den om?” frågade hon, samtidigt som Danny ställde ner drinken framför mig.
”Den handlar om änglar, lite mer om Kärlek antar jag; om livet, orsaken till att leva, mest
om Kärlek, tror jag.” Jag önskade att jag hade gått in någon annanstans.
”Det låter intressant. Vad var det som hände?” Neena var helt klart envis.
Jag skakade på huvudet, ”det är en lång historia och den är verkligen bisarr.”
Danny skrattade, ”om du skulle lyckas komma härifrån utan att ha berättat den för henne –
det skulle verkligen vara bisarrt.”
Jag skakade åter på huvudet. ”Jag vet inte ens var jag skulle börja.”
Jag tänkte på det under en minut, eftersom det på något sätt kliade i mig av lust att berätta
för någon. Med tanke på att jag troligtvis aldrig skulle träffa de här människorna igen var det här
antagligen ett perfekt tillfälle, men var skulle jag börja?
”Börja från början!” Neenas ord återförde mig från mina tankar.
Danny lutade sig fram, klar att börja lyssna. Han njöt uppenbarligen av situationen.
”Jag måste säga att det är en mycket konstig historia”, sa jag.
”Vi lyssnar”, Neena sken av förtjusning över sin seger.
Jag kan se det, tänkte jag för mig själv.
”Ge mig ett ögonblick bara, att samla mina tankar”, sa jag.
Sanning
Vad är fantasi?
Vad är verklighet?
Vad är sanning?
Är verklighet något vi föreställer oss?
Eller är det
Det som vi föreställer oss som är
Verklighet?
Vad är då sanning?
Kapitel två
”Har en historia verkligen en början eller ens ett slut? Var börjar den och var slutar den? Börjar
den i början av en resa, i slutet av en resa...”
Jag slutade en sekund för att se om de hängde med.
”Eller började den i den stund vi tog det beslut som ledde oss fram till den väg som ledde till
historiens början? Eller börjar en historia när vi ger oss iväg, när vi börjar packa eller när vi gör
upp våra planer? Och var slutar den? Om en historia har förändrat oss, slutar den när vi slutar
prata om den? Och vilken del är den viktigaste? Alla de beslut som fattades eller de vägar som
följdes, en historia är som en fyrvägskorsning. Låt oss inse det, det finns ingen början och inget
slut.”
Om du någonsin velat bli av med någon, säg bara något sådant som detta - de får dem att
flaxa iväg som torra löv i sommarvinden. Jag tittade på dem båda två och försökte hålla tillbaka
det leende som byggdes upp i mig från min förväntan att se dem blåsa iväg i vinden.
”Jag håller helt med”, sa Danny. Neena nickade instämmande.
”Det är ungefär som sanning. Vad är sanning? Ibland kan sanningen vara mycket för-
virrande”, svarade Neena. Tydligen höll hon inte på att blåsa bort.
”Vad menar du?” frågade jag, ganska förvånad över att det här såg ut att kunna förvandlas till
en konversation.
”Ta till exempel”, sa hon, ”tio människor som ser en olycka. Det finns tio olika versioner av
vad som hände och det enda vi säkert vet är att flera bilar har kolliderat. Och sedan kommer
frågan om när det egentligen hände? Började det när en bilförare tappade kontrollen eller började
det när förarna gick in i sina bilar? De säger att våra tankar skapar vår verklighet, och om det är
så, när började bilolyckan - egentligen?”
Danny och jag nickade båda instämmande.
”Se på tapeten där borta”, sa Danny. ”Vi kan alla se den men är det sanningen? Det vi ser är
färger och ränder; det vi inte ser är människorna som arbetar på fabrikerna, som tillverkar
tapeten, deras rädslor och deras drömmar. Inte heller ser vi de träd som papperet har kommit
från eller de människor som byggt väggen, som hoppades kunna föda sina familjer, inte heller
ägaren som hoppas tjäna tillräckligt med pengar att betala för alltihop. Allt vi kan se är färger och
ränder. Men det är inte riktigt sanningen.”
Under den tystnad som följde smuttade jag på min whisky. Jag vet inte varför men en dröm
jag haft ända sedan jag var barn dök upp i huvudet. Jag tänkte på den när Neena avbröt mina
tankar.
”Där är dom där rynkorna igen.” Neena knuffade på mig med sin armbåge. Jag måste ha känt
mig trygg eftersom mina läppar började prata igen utan att jag var riktigt med på det.
”Jag tänkte bara på en dröm som jag har haft sedan jag var barn. Jag tänkte att världen skulle
kunna vara en stor trädgård. Ni förstår vad jag menar, städer som byggs i och runt trädgårdar, där
alla är lyckliga, leker, planterar fruktträd, blommor, bärbuskar och plockar frukt. Att leka med
vilda djur; rådjur, kaniner och rävar som springer runt och inte är rädda för människor utan dras
till dem. Människor som inte är rädda för människor. Alla bryr sig om varandra, i stället för att slå
på varandra.” Jag gestikulerade med mina händer. ”Bara en tokig dröm, precis som om det
någonsin skulle hända, vi är för upptagna med att ta kål på allt och försöka tjäna mer pengar än
våra grannar.”
”Man vet aldrig!” Danny böjde sig ner och tog fram en konstig grön flaska från hyllan under
disken. Jag såg att den hade en kork men ingen etikett.
”Jag har sparat den här till ett speciellt tillfälle”, sa Danny med en konstig glimt i ögat.
Jag tittade på flaskan, ”var har du fått den ifrån, ett sjörövarskepp?”
Danny satte ner tre glas i rad och log, ”nej, inte riktigt.”
”Den ser gammal ut”, sa jag när Danny försökte dra ut korken.
”Det är den”, svarade Neena. ”Mycket gammal!”
”Vad är det?”
De såg ett ögonblick på varandra och Danny började hälla upp.
Jag ryckte på axlarna. ”OK, vad firar vi?”
Jag vet inte om det var whiskyn eller sällskapet men jag kände mig väl till mods och trygg,
även om de inte svarade på min fråga. Det fanns bara tillräckligt i flaskan för att fylla de tre glasen
till hälften. Danny ställde ner den tomma flaskan under disken och räckte oss varsitt glas. Vätskan
var tjock och hade en mörkröd färg. Jag satte glaset under näsan. Det luktade sött, inte alls som
alkohol.
”Det är ingen alkohol i”, sa Neena.
Jag log, ”Vad ska vi skåla för?”
”För drömmar. Må de vara vackra och bli besannade.” Neena höjde sitt glas.
”Ja!" höll Danny med.
Det smakade otroligt. Det smakade som bär, sött och tjockt men jag kunde inte komma på
vilken sorts bär. Mina smaklökar vaknade till liv. Jag smuttade igen, och igen, och försvann in i
min egen värld. Det kändes som om varenda cell i min kropp hade vaknat till liv. Njutaren i mig
tog över och när Neena sa ”du kanske skulle ta det försiktigt” var det för sent. Jag höll redan på
att slicka i mig sista droppen och såg mig om efter mer.
När jag satte ner mitt glas skrattade båda riktigt mycket. Jag såg deras glas och insåg att de
bara hade smuttat. Det måste ha varit mitt sätt att titta på Neenas glas som fick henne att flytta
det utom räckhåll för mig. Jag var tvungen att skratta tillsammans med dem. Min hjärna var
kristallklar. Jag kände mig full av energi.
”Fantastiskt! Så gott! Jag beställer en låda.”
De fortsatte att skratta.
”Jag känner mig som om jag skulle kunna brotta ner en dinosaurie!”
Jag är ganska säker på att jag hade ett leende i ansiktet som skulle ha fått vilken clown som
helst att avundas mig.
Neena lade sin hand på min. ”Så, nu när du vet att vi inte gör narr av dig kanske du kan
berätta din historia om änglar och Kärlek.”
”Ja visst”, sa jag, ”det är inte mer än rätt.”
”Börja från början och utelämna inte något”, sa hon.
”Låt mig bara tänka efter lite”, jag sköt mitt tomma whiskyglas mot Danny för påfyllning.
Det är bara så det är
Världen är en stor skål med soppa
Den snurrar runt
Och om ärtor och morötter
Inte gillar varandra,
Sorry!
Eftersom de helt säkert kommer
Att ses en hel del
Och ingen får gå förrän
Vi alla är goda och mjuka
Det är bara så det är
Kapitel tre
Medan Danny hällde upp min drink försökte jag samla tankarna. Jag letade i jackfickan efter mina
cigaretter. Jag såg mig omkring för att se efter om den gamle mannen fortfarande satt kvar vid
bordet. Det såg ut som om han inte hade flyttat sig en tum, ganska konstigt med tanke på att han
inte hade blivit serverad sedan jag kom en timme tidigare.
Danny ställde drinken framför mig medan jag tog ett bloss på cigaretten.
”Nå, Klaus”, Danny hade ett leende i ansiktet. ”Uttalar jag ditt namn rätt?”
”Nära nog.” Jag skakade lite på isen i glaset.
”Jag tänkte att du kanske vill ha en kall den här gången”, Danny log fortfarande.
”Dina instinkter är helt rätt, tack!” log jag tillbaka.
”Så tänker du berätta din historia nu?”
”I hela mitt liv har jag, förutom de senaste åren, varit mycket olycklig. Det är svårt att för-
klara men det har funnits en djup inre sorg. I själva verket är det bättre att uttrycka det som att
det inte verkade finnas någon glädje i mig. Oavsett vad som hände, bra eller dåligt, fanns ingen
glädje, ingen lycka, och jag kunde inte göra någonting åt det.
Ni förstår, det här är problemet, för att verkligen förstå vad jag menar måste ni känna till
resten av historien men samtidigt kan jag inte berätta historien utan att berätta den här delen.” Jag
skakade på huvudet.
Danny kom runt disken, tog med sig en barstol och satte sig på samma plats där han stått
tidigare.
”Jag kan se känslorna, Klaus, men jag kan inte höra dem”, sa Neena.
”Det räcker med att tänka på den tiden för att jag ska känna mig lite ledsen”, sa jag med låg
röst.
”Märkte inte människor att du var ledsen?” Neenas röst, som var full av sympati, försökte
hjälpa mig vidare.
”Det spelar egentligen ingen roll”, sa jag. ”Jag försökte rå på den här bristen på glädje och
lycka på alla möjliga sätt. Jag tittade till och med på andra människor för att se vad som gjorde
dem lyckliga och försökte sedan med samma saker. Jag lade till exempel märke till att när folk
köpte en ny bil var de verkligen lyckliga, åtminstone ett tag. Eller så uppträdde de lyckligt när de
gick in i en relation. Det finns en oändlig mängd saker som folk gör för att vara lyckliga. Jag
försökte göra nästan allt. Det kan låta konstigt men ingen av de där sakerna hjälpte mig. I själva
verket gjorde det mig ofta ännu mer olycklig än jag varit tidigare, helt enkelt för att jag förväntade
mig att något skulle hända, och inget hände. Ett tokigt exempel dyker upp i huvudet. Jag kommer
ihåg att jag köpte en ny bil och trodde att det skulle göra mig lycklig men när jag hade köpt bilen
satt jag i den i nästan tre timmar och väntade på att lycka och glädje skulle flöda i mig, precis som
det verkade göra för andra människor. Men ingenting hände. Jag var inte lyckligare än innan jag
köpte bilen. Ändå verkar det som om andra människor blir lyckligare av sina nya bilar. Men jag
slutade inte försöka. Jag provade mycket annat genom åren. Jag har läst hundratals böcker av alla
typer, från meditation till tankekraft, tankekontroll, positivt tänkande, böcker om Kärlek, böcker
om livet, alla typer av självhjälpsböcker men inget hjälpte. Det var som om något saknades i mig.
Men jag lade också märke till att jag inte var den ende, det fanns massor av andra människor i
ungefär samma situation. Att veta att jag inte var den ende hjälpte egentligen inte så mycket. På
ett sätt var jag besluten att lösa problemet men på ett annat sätt kände jag mig utan hopp och gav
upp många gånger. Jag gick också på kurser och gick med i några självhjälpsgrupper. Det mest
intressanta var när jag bestämde mig för att gå i terapi. Det var en ledsam period i mitt liv och jag
övertygad om att det var något fel på mig. Men efter att ha öst ur mig allt i tre veckor fick jag
höra att jag mådde bra och helt klart fortfarande var vettig, vilket var trevligt att få höra och jag
fick också höra att det inte fanns någon anledning att fortsätta med sessionerna. Allt jag behövde
göra var att hitta något jag verkligen tyckte om att göra och sedan göra det. Det tråkiga var att det
inte var riktigt så lätt.”
Jag avbröt mig och tände en ny cigarett när jag märkte att Danny skrockade för sig själv.
”Vad i allt det här är det som du tycker är så roligt?”
”Jag har aldrig förut träffat någon som suttit i en bil i tre timmar och väntat på att lyckan ska
flöda. Men jag lyfter på hatten för din beslutsamhet.” Danny gjorde honnör för mig med ett stort
leende.
”Menar du att det som drev dig var att du kände dig olycklig?” frågade Neena.
”Exakt. I stället för att söka efter pengar, berömmelse, Kärlek, karriär eller någon av de nor-
mala saker som folk försöker åstadkomma var lycka allt jag ville ha. Ett annat sätt att säga det på
skulle vara att jag ville bli fri från smärtan och sorgen jag kände.”
Jag försjönk i mina tankar medan jag tittade på röken från min cigarett. Jag tänkte på några av
de saker som avsaknad av lycka kan få oss att göra och vissa av de vägar vi leds in på. Det fanns
också något annat i huvudet och jag försökte bestämma om jag skulle säga något om det eller ej
när Neena avbröt mina tankar.
”Det skulle förvåna mig om du aldrig hade tänkt på att göra slut på allt eller kanske göra ett
försök!” sa hon.
Jag tittade på Neena. När jag såg glimten i hennes öga tänkte jag att universum tydligen hade
fört in några av sina bästa spelare i spelet och att ingenting lämnas åt slumpen. Det verkar som
om universum känner mig bättre än jag visste.
Jag ställde mig upp och frågade efter toaletten. Jag ville ha ett ögonblick för mig själv och
samla mina tankar. Danny pekade på en smal trädörr i ena änden av baren. Toaletten var inte så
stor, inte mycket större än ett utedass, utan fönster och definitivt ingen flyktväg, om man nu
skulle vilja det. Jag tänkte på allt jag hade sagt hittills och bestämde mig för att fortsätta. När allt
kom omkring hade jag inget att förlora.
Livet
Ibland är livet som
Ett jättestort pokerparti
Som bara fortsätter och fortsätter.
Och när vi verkligen blir bra på det
Kastar universum åt oss en skruvad boll
Bara för att få oss att tänka
Kanske kan det bli ännu bättre
Och så,
Går spelet vidare.
Kapitel fyra
När jag kom ut från toaletten såg jag att mannen fortfarande satt kvar vid bordet. Jag såg till att
hålla mig på avstånd när jag gick tillbaka till bardisken. En mycket viktig regel att komma ihåg när
man spelar med universum är att spela med respekt och helst visa respekt. Det är inte så att uni-
versum annars blir besviket på dig, det är bara det att universum kan ge dig ett nytt kort eftersom
universum också tycker om att undervisa. En av de saker som du inte vill lära dig av universum är
respekt för spelet, tro mig; jag har varit där, jag har gjort det.
Jag satt på barstolen och drack upp det sista av whiskyn i en enda klunk. När jag tände en ny
cigarett såg jag efter att jag hade tillräckligt med cigaretter eftersom det verkade bli en lång natt.
Danny hällde upp apelsinjuice i två glas och frågade om jag också ville ha. Jag hade inte lagt
märke till det tidigare men tydligen hade Neena och Danny slutat dricka vad det nu var som kom-
mit ur den lilla gröna flaskan.
”Ja tack, vilken bra idé!” sa jag.
Danny ställde ett glas med apelsinjuice framför mig och ett framför Neena och satte sig
sedan ner på sin stol. Det blev tyst ett ögonblick.
”Jag antar att det är lika bra att jag talar om allt för er”, sa jag med en viss tvekan. ”Allt som
allt var det tre gånger jag hade beslutat mig för att göra slut på allt. Det var inte riktiga fysiska
försök men ändå var det nog att orsaka ståhej.”
”Är du säker på att ni vill att jag ska berätta den här delen eller vill ni att jag ska hoppa över
den?”
”Hände det något intressant under den tiden?” frågade Danny.
”Ja, definitivt!” sa jag sarkastiskt. ”Mitt liv har varit ett enda stort sång och dans-nummer.”
”Det här ska bli intressant!” Neena tittade på Danny medan de båda skrockade. Jag struntade
i dem.
”Nå, första gången var för ganska många år sedan. Saker och ting var inte så illa, förutom att
jag var olycklig. Jag hade allt som skulle göra en person lycklig, men jag var inte lycklig. Det som
då gjorde mig så deprimerad var att jag hade tillbringat flera månader med att läsa böcker och
gjort ett seriöst försök att vara lycklig. Jag hade ansträngt mig en hel del, utan resultat. Det kändes
som om det snarare blev sämre än bättre. Det som slutligen knäckte mig hände en kväll när jag
läste en nyköpt bok. I boken beskrev författaren ett möte med en upphöjd lärare som lärde
honom fascinerande saker. Det som verkligen gjorde mig upprörd var att den här personen hade
en fantastisk lärare som kom från ingenstans och lärde honom allt han ville veta medan jag var
tvungen att kämpa med mina problem på egen hand. Den andra saken som gjorde mig upprörd
var att han berättade om vissa intressanta saker han hade lärt sig men han berättade inte hur, inga
instruktioner om hur man skulle göra. Vad är det för vits att berätta de här sakerna för mig utan
att instruera mig? Ett slöseri med papper och slöseri med min tid.” Jag lutade mig mot Neena och
viskade ”Min attityd hade vid den här tidpunkten nått botten!”
Jag skakade på huvudet. ”Jag kommer ihåg allt mycket tydligt. Jag kände det som om univer-
sum hade glömt mig. Jag var så frustrerad och galen att jag slängde boken i väggen medan jag
skrek inombords att om jag inte omedelbart fick hjälp skulle jag köra till bergen nästa morgon
och köra över en klippkant. Jag kunde känna ilskan flöda i mina ådror. I förlängningen hade jag
antagligen inte gjort det men just då var det mitt beslut. Jag räknade ut att så länge jag befann mig
här kunde universum strunta i mig men när jag inte längre var här utan stod ansikte mot ansikte
med universum skulle det vara mycket svårare att strunta i mig!
Jag vet inte exakt hur lång tid det tog, men jag tror inte att det tog mer än fem minuter efter
det att jag skrikit det där, som det började. Mina inre sinnen verkade helt plötsligt börja leva och
jag kunde känna något mycket stort. Det var enormt och det verkade försöka trycka in sig själv i
min lägenhet men det var för stort och det slutade med att det fyllde upp hela huset och inte ens
det räckte. Jag kunde inte se något, eller höra något men jag kunde känna det med hela min
varelse, det är bara så jag kan beskriva det. Jag kan inte berätta hur rädd jag var. Jag tror inte att
jag någonsin har varit så rädd. Jag kissade nästan på mig.
Jag hade en liten men öppen lägenhet och från min säng kunde jag se hallen, en del av köket
och en stor del av vardagsrummet. Alla ljus var tända eftersom jag inte tycker om mörkret. Så
snart det blir mörkt har jag alltid känt att det finns något stort bakom mig som tittar på mig.
Mörkret har skrämt mig så länge jag kan minnas. Jag har alltså alltid lamporna tända, jag tycker
inte ens om mörka hörn, vem vet vad som kan lura där? Inom några sekunder började ljuset
blinka av och på. Det var nästan som musik. Jag bokstavligen skakade av rädsla. Jag kunde känna
och uppleva hur den här närvaron tog form och plötsligt hörde jag en röst i huvudet. Den sa,
högt och bestämt, ’Du borde veta bättre...!’
Och det var allt. Ljusen slutade blinka och vad det nu var så försvann det. Jag var så rädd att
även om jag behövde gå på toaletten lämnade jag inte sängen förrän nästa morgon. Inte heller
sov jag i lägenheten påföljande natt. Det märkliga var att det var en konstig tystnad i hela huset
som varade i flera veckor. Några dagar senare hörde jag två personer i tvättstugan som pratade
om det och tydligen hade andra i huset också känt något, men ingen kunde förklara vad det var.
Den här händelsen var nog för att få mig att sluta gnälla över min situation under nästan två
år. Men sedan började det mattas av.”
Jag tog en paus för att dricka lite apelsinjuice.
”Vad tror du det var som kom och besökte dig?” frågade Neena.
Jag skakade på huvudet, ”Jag vet inte och jag vill verkligen inte veta! Tydligen hade jag gjort
någon förbannad och ärligt talat ville jag släppa det eftersom den (vem det nu än var), som
hälsade på mig, inte var på gott humör.
Tiden gick och ingenting förbättrades. I själva verket började saker och ting bli ännu värre
och det blev svårare och svårare för mig att hålla masken. Att sätta på sig ett leende och låtsas
vara lycklig när du inte är det tar en massa energi. Det hade verkligen skrämt livet ur mig men på
ett konstigt sätt var jag förberedd den andra gången och jag tänkte inte bara ligga där och darra av
rädsla. Jag tänkte slå tillbaka. När allt kommer omkring har jag rätt att vara lycklig. Om du är
riktigt deprimerad och nere kan du vanligen inte tänka ordentligt. Och slutresultatet är att jag bad
om hjälp och inte fick någon.”
Under en minut tänkte jag på vad jag hade sagt. ”I själva verket var det inte riktigt sant”, sa
jag med ett flin.
”Så du fick någon hjälp då?” frågade Neena.
”Ja. Jag vann en resa till Mexiko och medan jag var där mötte jag någon som antagligen
kunde ha hjälpt mig men det fanns förbehåll och det var jag inte beredd att ställa upp på. Å andra
sidan skulle min livsväg ha ändrats och kanske skulle jag aldrig haft möjligheten att räkna ut hur
man vinner på tipset. Vilket också innebär att den historia jag ska berätta för er troligen inte hade
hänt och det skulle vara en stor förlust.”
”Vänta! Försöker du säga att du har räknat ut hur man vinner på tipset?” Danny korsade
armarna över bröstet som om han försökte säga att något sådant var omöjligt.
”Ja, men vi kommer till det senare.”
”Vann du flera gånger?” Hans ögon var stora som tefat.
”Ja då”, jag sköt tillbaka min stol från bardisken och ställde mig upp. Jag behövde sträcka lite
på mig.
”Så blev du nerslagen den andra gången?” flinade Neena.
”Nej, inte riktigt. Raka motsatsen. Har du ingen musik?” sa jag och försökte byta ämne. ”Det
är för tyst här inne.”
Danny ställde sig upp och gick över till en liten bandspelare som stod på en av hyllorna. Han
satte i ett band och justerade volymen. Jag vet inte vad det var men det lät som någon typ av new
age-musik som lade sig över tystnaden på ett skönt sätt.
Hem
Hem, det nästa ställe där jag vilar min själ
Livets korsning
Där du kan plantera några frön av tillit
Odla några skördar med Kärlek
Och fundera på vilken som blir din nästa väg
Innan du går hemåt
Till nästa livskorsning
Där du kan plantera några...
Kapitel fem
Jag sträckte lite på mig och satte mig ner på min stol. Jag tänkte ta en paus och lyssna på musik en
stund men Danny gav mig en otålig blick och trummade med fingrarna på disken. Jag förstod.
”Det var ungefär två år senare. Emotionellt befann jag mig på samma plats som tidigare, bara
det att jag nu hade förlorat jobbet och var på väg mot min första konkurs. Att förlora jobbet eller
att gå i konkurs var inte det värsta. Jag hade arbetat mycket hårt i en stödgrupp under ungefär ett
år och det enda resultatet var att jag hade fått några vänner och fått gnälla lite. I själva verket fick
jag lätta mitt hjärta lite men jag var fortfarande inte lycklig.”
”Försökte du något annat under de där två åren, något annat än stödgruppen?” frågade
Neena.
”Jag försökte massor av saker, men på ett eller ett annat sätt kändes det nästan som om något
hindrade mig från att hitta lycka. På den tiden var det inte något som verkade vettigt. Nu kan jag
förstå men då höll jag på att bli tokig.”
Alla blev tysta. Mina tankar fastnade i det förflutna.
”Jag kommer ihåg nu. Jag var verkligen upprörd. Jag höll på att bli tokig, förstår ni? Jag var
arg på universum. På många sätt var jag upprörd över det som hade kommit och besökt mig.
Vilken rätt hade den här saken att skrämma livet ur mig, utan att samtidigt hjälpa; bara tala om
för mig att jag skulle veta bättre? Hur skulle jag veta bättre? Jag var redo att slåss! Jag var också
mycket trött på livet. Inget verkade fungera i mitt liv och allt jag rörde vid verkade förvandlas till
damm. Jag antar att bästa sättet att beskriva det skulle vara att säga att utan lycka blir livet bara
som en ändlös natt. Där fanns också en enormt djup, inre smärta som jag bara inte kunde bli av
med. Det är nästan omöjligt för mig att i ord uttrycka alla de känslor och emotioner som jag hade
just då. Jag kunde bara inte förstå varför något som inre lycka, något som antas vara helt naturligt
skulle vara så svårt för mig att få, och att det fick mig att klättra på väggarna. Jag kan bli ganska
vresig när jag inte får det jag vill ha, speciellt om jag arbetar hårt för att få det. Jag skulle nämna
att jag inte alltid var helt olycklig. Jag hade lyckliga ögonblick men jag var inte nöjd med mängden
lycka och jag ville ha mer. Förstår ni vad jag menar?”
Neena såg på mig, ”Ja, jag tror att jag förstår.”
”Trodde du verkligen att du kunde vinna mot något som kanske är hundra gånger din stor-
lek?” frågade Danny.
Jag skakade på huvudet. ”Att vinna är inte alltid så viktigt. Vad som är viktigt är att inta en
ståndpunkt. Tydligen var den ståndpunkt jag intog inte exakt den rätta. Jag trodde bara att livet
inte hade något att erbjuda och jag ville gå någon annanstans. Vad som alltid har förvånat mig är
folk slåss för klippor, jord och allt möjligt annat – allt utom Kärlek och glädje. De saker som
verkligen är värda att slåss för. Allt annat är bara tillfälligt.”
Danny nickade instämmande.
”Klockan var ungefär ett på natten. Jag hade fattat mitt beslut att nästa morgon skulle jag helt
enkelt köra till bergen och få det att se ut som en olycka, men när jag hade bestämt mig började
jag känna mig helt fridfull. Det var något jag aldrig känt tidigare. Jag bara låg där, helt fridfullt, på
min säng. Jag antar att jag slumrade till i ett tillstånd av halvt sömn och halvt vakenhet; i det
transliknande tillståndet fick jag en vision. Det var lika verkligt som något annat, precis som om
jag var där rent fysiskt. Jag stod mitt i ett konstgalleri. Jag såg mig omkring och lade märke till att
många av de bilder som hängde på väggarna i själva verket var mina. Det var då det roliga
började. Jag hörde en dörr öppnas och en kvinna kom in. Hon var lång och slank, med rakt blont
hår som nästan räckte ner till hennes axlar, mjölkvit hud och stora ögon. Innan jag kunde göra
något så stod hon framför mig. Hon var otroligt vacker. Det enda sättet jag kan säga det på är att
hon var vackrare än sina drag. Du kunde se skönheten, även om den gick bortom hennes
utseende. Vi stod ansikte mot ansikte, inte längre än en halvmeter ifrån varandra.
Hon frågade, ’Är du Klaus?’
I den sekund hon sa det kände jag det som om alla celler i min kropp kom till liv och blev
uppmärksamma. Det var som om jag bestod av miljarder och åter miljarder celler och alla hade
sin egen medvetenhet och att vid detta speciella ögonblick var de alla totalt medvetna. Det var
den konstigaste känsla jag någonsin haft men det var som om varje cell i min kropp var en egen
individ som hade en uppgift i mitt liv. De var nästan som små varelser, som alla arbetar
tillsammans för att skapa min fysiska kropp så att jag kan leva och uppleva fysiskt liv. Jag fick
intrycket att allt jag gör påverkar dem och att de bryr sig. Jag försökte svara på hennes fråga men
jag kunde inte. Det var så mycket som pågick i min kropp att jag bara kunde nicka. Hon sträckte
ut sin hand och när vi skakade hand sa hon, ’Jag skulle vilja att du stannade kvar ett tag. Allt blir
begripligt längre fram.’
Hennes röst var som att lyssna på tusen änglar. Alla celler i min kropp lyssnade. Det var
överväldigande. Tyvärr var det över i den sekund hon slutade tala. Jag var tillbaka i sängen, klar-
vaken. Under de nästkommande månaderna var jag helt upptagen av min vision och försökte
komma tillbaka till den flera gånger, utan att lyckas. Inte ens i närheten.”
”Vad var det som gjorde dig så besatt av visionen?” frågade Neena.
”Jag tänkte att jag kanske skulle möta den här personen i verkligheten. Det var en dum idé
men ändå en strimma av hopp. Jag levde på det hoppet under de närmaste tre åren, tre långa år
kan jag tillägga. Men jag tror att det var planen. Universum räknade troligen ut att om det inte
kunde skrämma mig att stanna kvar kanske det skulle lyckas bättre att förföra mig. Tydligen
fungerade det åtminstone ett tag.”
”Kanske hade du en kemisk obalans i kroppen. Tänkte du någonsin på det?” frågade Danny.
”Javisst, jag tänkte på det och träffade också flera läkare men slutsatsen är att jag skulle hellre
lida än ta några droger under resten av mitt liv. De flesta droger har allvarliga biverkningar och
jag var också rädd att droger på något sätt skulle göra så att jag aldrig kunde bli lycklig av egen
kraft. Jag hade också ett visst hopp om att jag en dag skulle hitta svaret. Droger är bara en tillfällig
lösning. De löser inte problemet eller det som verkligen orsakade problemet. Vad mig anbelangar
ska lycka och Kärlek inte ha något att göra med omständigheter, upplevelser eller min fysiska
kropp.”
Den sista ståndpunkten
Är vi inte envisa, så säg?
Jo visst är vi.
Universum som du står upp emot,
Ett tusen krigare med dragna svärd av stål,
Fem hundra tunga hästar,
Mot dem skulle du stå med din lans av gräs
Jag har varit en krigare i en evighet och en dag
Och jag vet inte allt,
Men detta vet jag:
Blodet kommer att flöda denna dag
Det kommer att vara ditt blod min vän
Och även mitt.
För med ära måste jag stå.
Så jag ber dig
Tänk efter
Är detta en bra dag att dö?
Kapitel sex
”Jag är ganska säker på att det var nästan tre år senare. Det var tidigt på kvällen. Jag hade varit ute
och ätit middag men kunde inte äta något. Jag var helt nere och deppig, jag nästan grät. Jag satte
mig i bilen började köra. Jag var så avtrubbad och uttröttad att jag bara körde, nerför landsvägen
mot bergen. Vetskapen om att det skulle vara slut inom en eller två timmar gav mig, av någon
anledning, en lättnadskänsla.”
”Det är problemet med självmord. Folk tror att det är en väg ut men i själva verket påbörjas
bara hela processen igen”, inflikade Neena.
”Jag håller med. Men när du är tillräckligt nere är det ingenting som spelar roll annat än att bli
fri från mörkret, till och med för ett ögonblick. Jag skulle ha gett vad som helst för att få vara
lycklig i en vecka. Det var så det var.”
Neena nickade medhåll.
”Någonstans längs vägen måste du ha ändrat dig, annars skulle du inte vara här idag” sa
Danny.
Jag vet inte varför, men av någon anledning skälvde Dannys överläpp. Jag tyckte att det var
ganska roligt.
”I själva verket så ändrade jag mig inte. Så här var det. Ungefär en halvtimmes väg från
Calgary fanns tidigare en bensinstation. Jag hade mycket bensin i bilen men av någon konstig
anledning började bilmotorn spotta och rycka så snart jag passerat bensinstationen. Jag körde
knappt tio kilometer i timmen. Det var som om någon stängde av motorn och sedan satte på den
igen, jättesnabbt. Jag tittade på bensinmätaren och det fanns gott om bensin. Bilen var ny. Jag
bestämde mig för att åka tillbaka till bensinstationen, jag tänkte att det kanske var något fel på
tändningen. Men så snart jag kom i närheten av bensinstationen började bilen fungera perfekt. Jag
tänkte att det inte var någon idé att försöka laga den. Den skulle nog klara resan. När allt kommer
omkring så spelade det egentligen ingen roll längre. Så jag bestämde mig för att vända igen och
fortsätta mot bergen.
Jag var tvungen köra några kilometer innan jag hittade en plats där jag kunde vända. Jag var
på så dåligt humör att jag inte ens brydde mig om jag måste skjuta dit bilen. Jag korsade lands-
vägen och började köra mot bergen igen. Så snart jag nått bensinstationen började bilen spotta
och rycka! Jag försökte växla, jag släckte och tände ljus och tändning, ingenting verkade hjälpa.
Bilen hoppade vidare tills jag kom till en korsning. Bilen fungerade så dåligt att jag knappt kunde
vända den. Det tog ungefär tio till femton minuter att komma tillbaka till bensinstationen efter-
som bilen gick så dåligt. Motorn stannade ett par gånger men jag fick igång den igen. Så snart jag
kom nära bensinstationen vaknade motorn till liv och gick perfekt. Så jag körde förbi bensin-
stationen, fram till korsningen några kilometer senare. Bilen gick fortfarande bra. Jag korsade
landsvägen och började köra tillbaka mot bergen igen. Den idiotiska bilen gick bra ända tills jag
kom i närheten av bensinstationen, sedan hände samma sak igen. Motorn började spotta, den
stängdes av och startade sedan igen. Jag började bli riktigt frustrerad och bestämde mig för att
köra vidare trots att bilen var som den var men ju längre bort jag kom från bensinstationen, desto
sämre gick bilen. Slutligen hade jag inget annat val än att korsa landsvägen igen och så snart jag
nådde bensinstationen gick bilen bra. Den kom till liv och spann som en katt.”
”Varför stannade du inte vid bensinstationen och lät någon titta på bilen?” frågade Danny.
”Klockan var nio eller tio på kvällen och jag trodde inte att det skulle finnas någon
mekaniker där så dags. Den gick dessutom bra på andra sidan landsvägen och på något sätt visste
jag att det inte var något fel på bilen. Jag tänkte inte låta universum stoppa mig så lätt, inte den
här gången.”
”Snacka om envis”, Neena skakade på huvudet.
”Kanske, men jag var galen och jag skulle minsann visa universum att jag hade fått nog.”
”Låt mig gissa. Du fortsatte fram och tillbaka tills bilen gick i småbitar.” Danny flinade som
om han visste bättre.
”Ungefär så, men inte riktigt”, sa jag, ”men jag fortsatte att köra fram och tillbaka till klockan
nio eller tio nästa morgon.”
De började skratta. Jag var tvungen att skratta med. När jag ser tillbaka verkar det heltokigt.
Och det var det antagligen.
”Menar du att du gav upp till slut?” Neena torkade försiktigt bort tårarna på sina kinder.
”Nej, jag gav egentligen inte upp. Det är mer som att jag var uttröttad och beslutade mig för
att åka till bensinstationen och få något att äta och fylla på mer bensin, för att sedan fortsätta. De
hade en nattöppen restaurang. Jag körde till bensinstationen och bad om full tank. Jag kom ihåg
att mannen som betjänade mig gav mig en konstig blick men jag brydde mig inte så mycket om
det. Jag parkerade bilen och gick in i restaurangen. Det var mycket tyst. Det satt några äldre
lastbilsförare vid disken. Jag tog plats i ett litet bås. Jag antar att jag vid det laget var ganska
sinnesförvirrad. Jag måste ha sett ut som fan. Mitt ansikte slokade antagligen, mina ögon var
rödsprängda och mina kinder randiga av tårar. Servitrisen kom över med en mugg kaffe och
slängde ett öga på mig. Med en road och bekymrad blick frågade hon om jag var den som hade
kört fram och tillbaka hela natten.”
De skrattade fortfarande. När jag sträckte mig efter min cigarett rynkade jag pannan åt dem
men de skrattade bara ännu mer.
”Ja, ja skratta ni bara! En dag kommer det att vara er tur, då får ni se hur roligt det är.”
”Vad tror du oddset är att det någonsin skulle hända?” Danny såg på Neena.
Hon slängde upp armarna i luften och sa, ”en på miljonen, kanske.”
”För att göra en lång historia kort så berättade jag för servitrisen att min bil inte ville köra till
bergen, den ville bara köra tillbaka till Calgary. Jag kunde knappt prata. Min mun var torr och
mina läppar var domnade och jag var för trött för att bli generad.
Hon frågade vart jag var på väg. Utan att röra en min sa jag, ’på väg över en bergskant’. Hon
bara stirrade på mig. Sedan, plötsligt, började hon skratta. Slutligen verkade hon kunna ta sig
samman och lutade sig framåt. ’Du är lite tjockskallig du, är du inte? Jag ska ge dig frukost
eftersom du antagligen kommer att vara kvar hos oss länge.’ Hon hällde i kaffe åt mig och gick
tillbaka till köket. Jag förväntade mig att höra skratt från köket men jag hörde ingenting. Jag antar
att hon inte berättade för någon.
Hon frågade aldrig varför jag tänkte köra över bergskanten men efter att ha växlat ytterligare
några ord, lite gratis kaffe och gratis frukost, satte jag mig i bilen och körde hem.”
Vid det här laget skrattade båda så mycket att jag började bli sur, ursäktade mig och gick på
toaletten. Jag var inte så arg på dem, bara lite (eller kanske mycket) generad.
Idag är den där bensinstationen stängd. Inget finns kvar, förutom en övergiven byggnad. Jag
åker fortfarande dit ibland och undrar hur många andra, som jag, som stannat där.
Nå, jag är här idag och jag är glad för det. Vad gäller löftet om att allt skulle bli begripligt
senare så är det sant. Men vad gäller att veta bättre så är jag fortfarande lite sur för det.
Till en mycket snäll och generös servitris vill jag säga: ”Tack!”
Efterlyst
En skyddsängel.
Måste besitta ett otroligt,
Ofattbart och totalt
Obegripligt tålamod.
Skicka meritförteckning och tipskupong
Till Box 40081
Adresserat till Klaus.
Kapitel sju
När jag kom tillbaka från toaletten hade Neena och Danny tagit sig samman men de flinade
fortfarande. När jag satte mig frågade Danny om jag ville ha mer apelsinjuice.
”Det var inte meningen att skratta åt dig på det där sättet”, sa Neena.
”Du måste medge att den där delen om att vara tjockskallig var ganska rolig”, lade Danny till.
”Jag antar att du har rätt”, jag nickade instämmande.
”Så det är allt?” frågade hon.
”Nej, inte ens nära! Efter det här blir det riktigt knasigt.”
Danny satte sig på sin stol. ”Natten är fortfarande ung. Vi är klara när du är det!”
Dannys överläpp darrade igen ett ögonblick. Jag lutade mig mot Neena. ”Varför darrar
Dannys läpp lite då och då?”
”Den darrar när han håller tillbaka något. Han är ingen vidare pokerspelare”, skrattade hon.
Under ett ögonblick funderade jag på vad Danny kunde hålla tillbaka. Ibland kändes hela
situationen lite märklig. Jag tycker alltid om att hålla ögon och öron öppna för saker som inte
riktigt stämmer. Det här var definitivt en sådan.
Jag tittade på klockan men den fungerade fortfarande inte. Jag kunde se fukten under glaset.
Jag skulle till att fråga vad klockan var men bestämde mig för att låta bli. När allt kom omkring
behövde jag inte vara någon annanstans.
”Låt oss se”, sa jag och tänkte på var jag hade slutat, ”jag hade hållit på och flyttat omkring i
ungefär två år och klarat mig ganska bra i början, men mitt hjärta var inte med. Jag var fort-
farande olycklig och jag hade tillbringat de senaste sex månaderna med att mest försöka hitta
lycka, eller mer lycka. Vad man än kallar det, lycka eller mer lycka, spelar ingen roll för mig. Jag
vet att vi har gått igenom det här flera gånger redan. Men det var så det var. Jag slutade flytta från
hus till hus och ägnade all min tid åt att försöka hitta en lösning på mitt eviga problem. Men
pengarna höll på att tryta och till slut gav jag tillfälligt upp och bestämde mig för att skaffa ett
jobb. Det tog inte så lång tid att hitta att välavlönat jobb. Några dagar senare gjorde jag en bra
affär med ett nytt hus som jag köpte och flyttade in i. Jag hade bestämt att jag kunde lika gärna
leva som alla andra, vilket innebär att arbeta, betala räkningarna och spara lite för pensionen. Min
son bodde med mig och jag tänkte att jag skulle bli en bättre förebild. Tanken på att gå igenom
livet så här, väntande på slutet, var hemskt deprimerande men det var allt jag kunde se.
Efter ungefär fem månader på jobbet fick jag besked om att jag fått sparken. De sa att det var
på grund av att det var dåligt med arbete och att de behövde skära ned, men det var inte den
verkliga orsaken. De såg att jag var olycklig, jag kunde inte dölja det längre. Jag orkade inte längre
le hela tiden och jag är säker på att de kom fram till att jag inte var lycklig med mitt arbete där.
Det kom som en chock. Jag var inte riktigt upprörd men samtidigt visste jag inte vad jag
skulle göra härnäst. Jag satt hemma en vecka och gjorde inte mycket mer än att ta ut hunden på
hans dagliga promenad. Jag hade lite pengar kvar men inte mycket och amorteringen var ganska
hög. Det var inte ett stort hus men det låg i ett bra område. Det var lågkonjunktur och det fanns
inte så många välavlönade jobb där. Även om jag omgående skulle kunna hitta ett halvdant jobb
så visste jag att jag inte skulle kunna behålla huset. Jag kommer ihåg att jag satt i parken och
tittade på när min hund Rudy sprang runt och lekte med de andra hundarna, då något klickade.
Av någon anledning bestämde jag mig för att jag kanske skulle ge lyckan en chans till. Jag tänkte
att jag nog hade missat något i alla de böcker jag hade läst eller att jag inte följt instruktionerna på
rätt sätt. Så snart Rudy och jag kommit hem från promenaden hoppade jag in bilen och åkte till
biblioteket. På vägen dit var det en del av mig som tänkte att det var totalt slöseri med tid
samtidigt som en annan del av mig som började leva upp med stor entusiasm. Jag insåg också att
varje gång kastade mig själv in i arbetet med att upptäcka inre lycka så blev jag verkligen lycklig.
Det var när jag efter ett tag inte kunde komma bortom den tillfälliga lyckan som jag blev verkligt
deprimerad. Jag hade en mycket stark känsla att jag skulle lyckas den här gången. Jag kommer
ihåg att allt jag behövde göra var att hitta det där något som jag hade missat. Sedan skulle allt bli
bra.”
”Himmel, hur länge håller det här på?” Danny avbröt mig.
”Det här är allt”, sa jag, ”det var här som allt började förändras.”
”Tack gode Gud, jag började bli deprimerad! Börjar vi närma oss tipset?”
”Nästan där. Hur som helst tog jag med mig en hel bunt böcker om allt jag kunde komma
på; om meditation, andlighet, visualisering, tankekontroll, positivt tänkande, Kärlek och så vidare,
till och med några böcker om pendling, vilket egentligen inte passade in. Men jag såg dem och
bestämde mig för att ta med dem. Jag tillbringade veckor med att läsa, göra anteckningar och följa
alla instruktioner så bra jag kunde. De enda avbrott jag hade var att ta något att äta eller att ta
med Rudy till parken och att träna på allt som föreslogs i de olika böckerna.”
”Nådde du något resultat?” frågade Neena.
”Egentligen inte”, svarade jag, ”annat än själva ansträngningen vilket fick mig att må bra eller
åtminstone bättre än vanligt. Jag förväntade mig i själva verket inte några resultat. Det var bara en
drift att försöka igen som bubblade i mig. Ansträngningen gav mig en känsla av hopp och på
många sätt kändes det tröstande. I själva verket var det skillnad mellan att hoppas på något och
att förvänta sig att det skulle hända. Men det pratar vi mer om senare.
Så det var nu allt började förändras. Jag höll på att bli riktigt rastlös och bestämde mig för att
jag behövde en paus. Jag ringde en av mina vänner för att kolla om han var hemma, tog med
några öl och åkte över till honom.
Vid den här tidpunkten hade min kompis inte mycket bättre ekonomi än jag. Han arbetade
inte och hade inte så mycket pengar. Han ägnade nästan all sin tid åt att titta på sport och åt att
tippa. Han lyckades inte speciellt bra med tipset. Jag tittade på några av hans förlustkuponger.
Sarkastiskt föreslog jag att han kunde lika gärna använda en dart för att välja vinnande lag. Han
skrattade och sa att jag troligen hade rätt. Jag har alltid ansett att spel är att kasta bort en summa
pengar med den fåfänga förhoppningen om att sedan få tillbaka dubbla summan. Det är inte så
stor chans att det ska hända. Jag hade spelat lite poker i det förflutna men mest för att det var kul.
Det mesta man kunde vinna eller förlora var fem eller tio dollar.
När jag tittade på min väns tipskuponger var det en tanke som slog mig. Jag hade just läst
flera böcker om pendling och sett ett program på TV. Mannen pendlade efter mineraler och i
programmet hjälpte han en gruvarbetare att hitta vissa mineralfickor i en gammal övergiven
gruva. Det visade sig att de lyckades ganska bra. Pendlaren använde ett enkelt snöre med någon
sorts vikt i ena änden. Det såg ut som om han använde en vänstersnurr för ja och en högersnurr
för nej. Jag tänkte att snöret i själva verket inte var något annat än ett sätt för det undermedvetna
att kommunicera med det medvetna.
Jag tittade på min vän och föreslog att man kanske skulle kunna använda sitt undermedvetna
för att se in i framtiden och räkna ut vilka som skulle vinna. Han trodde att jag var tokig och sa
att det inte fanns något sätt att förutsäga framtiden och han räknade upp tjugo skäl till att det inte
skulle fungera. Det var ganska tydligt för mig att han var ännu mer tjockskallig än vad jag var.
Men ju mer jag tänkte på det desto mer gillade jag idén. När jag väl var hemma igen hade jag
mer eller mindre förstått hur det skulle gå till. Jag räknade ut att allt jag behövde göra var att hitta
ett sinnestillstånd där det medvetna och det omedvetna möts och arbetar ihop som en enhet, i
stället för som separata delar. Det låter enkelt, även om det tog ett tag att räkna ut det. Det visade
sig vara mycket enkelt, förutom att jag skulle få mer än vad jag hade bett om.”
”Vad är det som är så viktigt med det undermedvetna?” frågade Danny.
”Det undermedvetna verkar ha en enorm mängd tillgänglig information. Jag är också över-
tygad om att alla undermedvetna sinnen är förbundna med varandra som i ett gigantiskt nätverk,
men det viktigaste av allt är att jag är övertygad om att det undermedvetna också är knutet till
våra själar, den där större delen av oss själva.
Det tog ett tag innan jag kom på detaljerna och kunde göra en plan. Jag gick tillbaka till
biblioteket och hämtade några fler böcker. Jag testade en vecka eller två med lite olika saker. I alla
fall tog jag all information som jag kunde hitta och blandade ihop allt, lite härifrån och lite däri-
från. Slutsatsen var att jag behövde vara i ett mycket djupt meditativt tillstånd, eller en sorts trans.
Det verkade finnas en slöja mellan det medvetna och det undermedvetna som jag skulle försöka
komma igenom. Det största problemet var vad jag skulle fokusera på. Först försökte jag fokusera
på tipsresultaten men det fick mig bara in i ett drömtillstånd och de resultat jag såg var inte rätt.
Sedan försökte jag fokusera på mitt undermedvetna och då fick jag en del blandade resultat, men
inte vad jag ville ha.
Jag ska bespara er detaljerna om allt det jag provade för att komma till min slutsats. Slut-
resultatet är att vi är mycket mer än våra medvetna och vårt undermedvetna sinnen. Jag kom till
slutsatsen att jag behövde vara i kontakt med den totala delen - av vad det nu är jag är. Och
snarare än att säga ’allt jag är’ eller ’mitt större själv’ bestämde jag mig för att använda ordet själ
för att beskriva mitt totala själv.
Jag var övertygad om att kontakten med den här större delen av mig själv var nyckeln, och
det fungerade. I själva verket fungerade det så bra att inom sex veckor hade jag vunnit över
etthundratrettio gånger.”
”Hur mycket pengar pratar vi om?” avbröt Danny.
Jag tog en klunk. När jag tittade på Danny lyste dollartecknen i hans ögon.
”Den totala summan var strax under tvåtusen dollar eftersom jag bara satsade lite. Jag ville
inte ta de få dollar jag hade och slänga bort dem. Jag räknade också ut att det var bäst att hålla en
låg profil och så länge det fungerade kunde jag lika gärna ta det lugnt. Vid den tidpunkten var
pengarna inte det primära. Jag kände att jag åstadkommit något som hela världen skulle säga var
omöjligt. Jag kände bokstavligen att jag gick på moln.”
”Vad hände med lyckan?” frågade Neena.
”Jag antar att den stod på eftervärme ett tag”, svarade jag. ”Det är mycket lättare att vara
olycklig om du gör det på en varm plats under ett palmträd och tittar på vågorna. Jag var inte där
än, men det var en klar möjlighet. När jag nu ser tillbaka så var jag lycklig. Jag ägnade många tim-
mar åt det här och samtidigt njöt jag enormt av det. Till och med idag kan jag ägna oräkneliga
timmar åt att upptäcka saker som jag kan göra med min hjärna. Jag antar att man skulle kunna
säga att jag hittat mitt kall. Men även om jag fortfarande njuter idag och det gör mig lycklig är det
inte där lycka kommer ifrån, inte heller var det orsaken till att jag var olycklig. Men vi kommer
snart till det.”
”Om du skulle vara deprimerad kunde du lika gärna ha det bra” observerade Danny.
”Något höll definitivt på att hända. Lycka började bubbla upp inifrån. Och det hade något att
göra med hur jag använde mina tankar. Men vid den tidpunkten var det enda jag lade märke till
att jag hade ro i sinnet.”
”Det låter vettigt”, sa Neena. ”Du behöver inre frid för att skapa lycka och glädje!”
”Jag håller med”, sa jag ”jag var så i gasen och just då brydde jag mig verkligen inte om något
annat. Men också...”
”Bry dig inte om det nu!” avbröt Danny. ”jag behöver exakta instruktioner.”
Jag hade inte lagt märke till det förut men Danny hade en penna i handen och ett anteck-
ningsblock framför sig. Hans ögon var stora som tefat och hans överläpp skälvde mer än
någonsin.
”Det är antagligen bäst om jag först berättar resten av historien.”
”Jag skulle helst vilja höra resten”, sa Neena.
”Jag skulle helst vilja få instruktionerna nu, annars glömmer du antagligen bort det”, insköt
Danny.
”Jag kanske glömmer”, skrattade jag, ”men jag är säker på att du påminner mig i så fall.”
Neena ryckte på axlarna, ”Det är du som väljer”.
Detta verkade bara för konstigt. Jag var inte säker på om Danny spelade ett spel eller om han
var allvarlig. Det finns två typer av spelare. Den ena spelar med universum och den andra spelar
bara med själva spelet. Den största skillnaden är att den som spelar med universum är mycket
nära den som ger och vet oftast i vilken riktning spelet är på väg, och arbetar i den riktningen. De
vet också vem som har vilka kort. Övriga, som jag själv, spelar bara med i spelet. Jag hade varit
säker på att Neena och Danny spelade med universum men nu verkade det som om det bara var
Neena som gjorde det. Så Danny kanske spelade med i spelet, som jag. Ibland verkar universum
ändra reglerna under spelets gång, eller åtminstone verkar det så för mig.
Det här var inte första gången som jag hade brottats med hur jag skulle göra, om jag skulle ta
med instruktionerna i boken eller om jag över huvud taget skulle berätta om dem för någon. Det
verkar som om jag åter befann mig vid ett vägval. Det verkade bara inte vettigt att universum
lämnade ett så viktigt beslut till mig. Eller…?
Jag beslutade mig för att ge Danny instruktionerna, men jag tänkte att det vore bra att allra
först ge honom en liten lektion. I ärlighetens namn var det mer för att hålla min egen rygg fri.
”OK, jag ska ge dig instruktionerna men jag vill att du ska veta att det här kan användas för
en massa olika ändamål och om du bestämmer dig för att använda det för att tippa så vilar hela
ansvaret på dina axlar, oavsett vad som händer. Om du ändå tänker spendera två dollar på tips är
det OK. Då kan du lika gärna ge dig själv så bra odds som möjligt men om du tänker slänga bort
hela hushållskassan på det här kan jag berätta direkt att du kommer att förlora, och jag ska
förklara varför.”
”Jag går med på det, inga problem”, sa han, ivrig som ett barn som fått en ny leksak.
Jag tog en klunk av juicen och tänkte för mig själv att jag definitivt hade hört de där orden
förut.
Drömmar
Drömmar, åh ljuva drömmar
De säger
Om det går att drömma
Så går det att förverkliga.
Jag förstår det nu, helt klart...
Frågan är,
Kommer jag att komma ihåg?
När jag vaknar upp?
Kapitel åtta
”Det första du måste förstå är behovsfaktorn. Det är så här. Om du spelar poker om dina sista
tjugo dollar och du måste vinna kan du lika gärna slänga pengarna på bordet och gå, eftersom det
kan vara mycket svårt att få det du behöver riktigt mycket. Bästa sättet att beskriva det är att säga
att du måste ha distans till resultatet.”
Danny lade ner blocket och gav mig en förvånad blick ”Du verkade verkligen behöva
pengarna. På vilket sätt är det annorlunda?”
”I själva verket var det så att vid den tidpunkten var jag på en plats i livet där jag inte brydde
mig. Om jag vann, bra. Om jag inte vann, jaha det var det det! Jag kände också till behovsfaktorn,
det var något jag hade lärt den hårda vägen många år tidigare. Det är verkligen en stor skillnad
mellan att vilja ha något och att behöva något. Skillnaden är mycket enkel: när vi verkligen vill ha
något tenderar vi att tänka på det och fundera ut olika sätt att få det. Men när vi kommer till den
punkt då vi känner ett desperat behov är våra tankar inte så tydliga. I stället tänker vi på vad som
kommer att hända om vi inte lyckas. Det är som att försöka titta i en riktning och gå eller köra åt
andra hållet. Det fungerar inte. Tankarna fungerar på samma sätt. Vi behöver fokusera på vad vi
vill åstadkomma och inte vad vi är rädda för ska hända om vi inte lyckas.”
”Jag måste alltså göra det för att det är kul, som en hobby!” sa Danny.
”Det är ett perfekt sätt att börja på. Då känner du ingen press och du kan bara fokusera på
det du vill uppnå. Om du lägger ner en massa pengar så hänger du upp dig på resultatet men om
du bara satsar två eller tre dollar spelar det ingen roll, speciellt om du skulle ha gjort det i alla
fall.”
”Danny, är du säker på att du förstår vad Klaus säger?” frågade Neena tyst.
”Jag förstår, inga problem”, svarade han, ”och sen?”
”Sedan behöver du ett tyst ställe, en plats där du inte blir störd. Du måste ligga ner eller sitta i
en bekväm stol. Jag föredrar att ligga ner eftersom jag då inte behöver vara rädd för att mitt
huvud ska falla åt sidan. Det enda problemet med att ligga ner är att det kan krävas lite mer jobb
att hålla sig vaken. Sedan måste du slappna av fullständigt och låta kroppen falla i sömn. Utan att
hjärnan somnar! Bara ligg där och låt kroppen somna ända till den punkt där du inte längre kan
känna kroppen eller höra något. Att stänga av hörseln är inte helt nödvändigt men det hjälper
definitivt och kan innebära en stor skillnad.”
”Ska jag visualisera något så att min hjärna inte somnar?”
”Nej! Om du börjar visualisera så hamnar du i ett drömliknande tillstånd och från det till-
ståndet är det lätt att somna och om du då visualiserar är chansen stor att det du ser bara är
fantasi.”
”Vad ska jag göra för att hålla hjärnan vaken?”
”Det är den svåra delen. Du behöver fokusera på din själ. Jag definierar din själ som den
större delen av dig själv, eller hela du, allt som är du, vad du nu vill kalla det. Problemet är att du
inte kan visualisera det. Det bästa sättet jag hittat hittills är att låtsas att jag lyssnar på min själ. Jag
låtsas att jag försöker höra något som är långt borta och mycket svagt. Ta en stund och låtsas att
du försöker höra vad som händer utanför den här baren.”
Danny blundade och var helt stilla. Jag lade märke till att han höll andan.
”Nej, håll inte andan. Gör det du gör med dina tankar men fortsätt andas.”
Danny öppnade ögonen. ”Jag tror jag förstår. Min hjärna var totalt fokuserad utan att jag
gjorde något. I själva verket var det helt blankt.”
”Det är rätt men det svåraste är att hålla kvar fokus utan att tänka på något. Det är inte så
svårt i några sekunder men sedan försöker hjärnan skapa tankar och bilder. Du ska inte hålla kvar
tankarna, oavsett vad som än händer. Om du upptäcker att du har några tankar eller om du börjar
engagera dig i tankebilderna måste du föra tillbaka ditt sinne till att fokusera på själen. Om du inte
klarar av det går du in i ett drömtillstånd och därifrån somnar du antagligen. En annan viktig sak
är att fokusera men att göra det i ett avslappnat tillstånd. Om du anstränger dig är du inte av-
slappnad och du får huvudvärk. Du måste alltså vara avslappnad mentalt, fysiskt och emotionellt
– och samtidigt fokuserad. Det låter svårt men är i själva verket helt naturligt.”
”Varför kan du bara inte visualisera resultatet i din hjärna?” frågade Neena.
”Jag skulle precis fråga om det.” sa Danny.
”Jag vet inte riktigt varför. Allt jag vet är att om du börjar visualisera i ett tidigt stadium så
kommer det du ser, på något sätt, att vara från drömtillståndet, och det blir fel. Jag har inte alla
svar men jag är övertygad om att du måste passera drömtillståndet om du vill nå den högre delen
av ditt sinne. Det är nästan som en öppning på en stig; du kan gå åt vänster eller åt höger, där
vänster är drömtillståndet och höger är ditt högre sinne. Först verkar det lättast att gå till vänster,
vi gör det helt naturligt men bara för att vi har gjort det så många gånger. För de flesta av oss har
vägen till det högre sinnet, eller själen, inte använts lika mycket. Det är som att följa en färdig fåra
som tenderar att dra dig åt vänster.”
”Det låter vettigt. Jag tror att jag förstår. Men hur vet du att min själ kommer att hjälpa mig”,
frågade Danny tvivlande.
”Det är en bra fråga, men jag har aldrig sett på det så. Jag är övertygad om att jag ska nå och
bli den större delen av mig själv och att jag, när jag når det tillståndet, har alla tillgängliga resurser.
Varför skulle du använda en gammal kalkylator när du har en mycket stor och snabb dator i gar-
deroben? Om du måste fatta livsavgörande beslut, varför ska du använda det lilla medvetna
sinnet när du har den här otroliga resursen till ditt förfogande?
Tänk så här. Varje gång du försöker att fatta beslut försöker du på något sätt förutsäga fram-
tiden, även om du fattar ett enkelt beslut som till exempel vilken tid du ska laga middag. När har
alla kommit hem? Vilken tid? Hur lång tid tar det? Och så vidare. Det medvetna sinnet kan bara
göra mycket små och långsamma beräkningar men den större delen av dig, ditt undermedvetna,
har mer information och bär på alla minnen av allt du har sett, hört, luktat, känt eller upplevt.
Den informationen kan alltså användas för att räkna ut saker mycket snabbt och mer korrekt än
det medvetna sinnet. Exempelvis har det undermedvetna sinnet ett fotografiskt minne. Allt som
du ser med dina ögon, även om du inte ser det medvetet, registreras i det undermedvetna och det
mest fantastiska är att alla undermedvetna sinnen på något sätt är ihopkopplade. Det är som en
dator som är kopplad till tusentals andra datorer och kan hämta all information som behövs,
någonstans ifrån. Vetenskapen slåss än idag om det här men det är kunskap som har funnits i
tusentals år. Sedan kommer det högre sinnet eller den del jag kallar min själ och den delen av mig
lever bortom tid och fysiska begränsningar.”
Jag väntade ett ögonblick för att ge Danny en chans att ställa sin fråga, han vred och vände
på sig som ett barn som behövde gå på toaletten. ”Varför skulle du fokusera på din själ när du
säger att det undermedvetna har så mycket tillgänglig information?”
”Jag har inte alla svar men jag har läst många böcker och jag tycker om att läsa mellan rader-
na. Ingen har sagt rent ut att de har prövat detta men jag tror att det är många som har gjort det
och att många har försökt visualisera, och misslyckats. Jag är också övertygad om att många har
försökt använda det undermedvetna och misslyckats. I ärlighetens namn kan jag bara gissa varför
de där två sätten inte fungerar men om jag tillbringar all min tid åt att försöka ta reda på orsa-
kerna skulle jag aldrig komma någonstans. Jag tror att vi är mer än bara ett medvetet och ett
undermedvetet sinne. Jag tror att mycket få, om ens några, har försökt använda sin själ.”
”Varför tror du det?” frågade Neena.
”Jag har fler hypoteser än svar. Men det kan till stor del ha att göra med vidskeplighet och
rädsla. Jag tror att det mest av allt handlar om rädsla eftersom min vän var rädd att försöka, även
om han inte är på något sätt religiös. Han trodde att jag skulle bryta någon kosmisk lag. Det ver-
kar som om det har varit en väl bevarad hemlighet som bara har getts vidare till några få
mästare.”
”Varför tror du att de har hållit det hemligt?” frågade Neena.
”I själva verket är det en bra fråga, jag är själv lite orolig. Antagligen på grund av rädsla”,
svarade jag.
”Vad skulle dessa mästare vara rädda för?” frågade hon.
Danny nickade som för att visa att han hade samma fråga.
”Antagligen mörker. Att ha kunskap behöver inte betyda att du är fri från rädsla och att ha
kunskap behöver inte nödvändigtvis göra dig stark nog att möta allt du möter i livet.”
”Du verkar inte ha så mycket kunskap så hur kommer det sig att du är inte rädd att spela
med något som har varit dolt i århundraden?” frågade Danny.
Jag skrattade åt hans fråga. ”Vad skulle universum kunna hota mig med? Jag har redan för-
sökt ta mitt liv flera gånger. Det enda som återstår är odödlighet vilket bara skulle ge mig mer tid
att skaffa mig fler problem. Nu har jag något som är tusen gånger mer kraftfullt än allt som är
mörkt och negativt. Varför skulle en större del av dig vara upprörd för att du har kontakt med
den? Det var inte det som de försökte dölja, utan vad du är kapabel att göra och åstadkomma när
du tar kontakt med den större delen av dig själv. Jag har något mycket mer fascinerande än det
här tipsspelandet.”
”Vad är det?” Danny lade ner pennan. Hans läpp skälvde påtagligt nu.
Jag log för mig själv ”Jag har sagt till dig att först lyssna till resten av historien men du
insisterade. Så nu måste du vänta tills jag är klar med instruktionerna. Men först behöver jag få
mer apelsinjuice och gå på toaletten. Sedan ska jag ge dig resten av de instruktioner som du så
gärna vill ha.”
Jag log fortfarande för mig själv på vägen till toaletten. Jag tänkte på något som min vän John
brukade säga till mig. ”Ha alltid ett ess i rockärmen. Du kanske aldrig använder det, men även om
du inte skulle ha något känns det som om du har något...”
Rädsla
Rädslan för att försöka
Kommer i slutändan
Att fälla tårarna
Av Kärlek
”Jag hoppas jag har rätt den här gången...”
Kapitel nio
Toaletten var extremt liten. Den hade ett tvättfat och ett bås med en liten dörr. Jag gick in i båset
och stängde dörren efter mig. Jag tänkte att jag kanske inte skulle ha nämnt tips och spel. Kanske
skulle jag ha hållit det hemligt. Men å andra sidan finns det så många bra saker som kan göras. Jag
hörde att toalettdörren öppnades och jag tyckte att jag hörde fotsteg. När dörren stängdes hörde
jag vad som lät som en äldre mans röst.
Han sa, ”Var inte rädd för att berätta vad du vet. Låt mig ta hand om resten.”
”Javisst, och vem är du?” frågade jag sarkastiskt och tänkte att det kanske var Danny som
försökte lura mig. Jag öppnade båsdörren och förväntade mig att se Danny, men det fanns ingen
där. Jag lämnade snabbt toaletten och tittade igenom baren men där fanns ingen utom Danny,
Neena och den gamle mannen vid bordet. Jag tänkte att den gamle mannen absolut inte skulle ha
hunnit tillbaka till bordet så snabbt och han såg ut som om han inte hade rört sig. Danny och
Neena stirrade på mig och undrade varför jag stod där. Jag gick tillbaka till min stol och satte mig
ner.
”Var det någon som kom ut från toaletten medan jag var där inne?” De tittade båda på mig
och sedan på varandra varefter de skakade på huvudena.
”Jag hoppas att det där i den gröna flaskan inte ger hallucinationer?” frågade jag.
”Inte mig”, Danny skakade på huvudet, ”hur är det med dig Neena?”
”Jag mår bra”, hon ryckte på axlarna.
”Det är antagligen whiskyn. Den som dricker whisky kan lätt råka ut för rosa elefanter. Vad
såg du?” frågade Danny.
”Jag tyckte att jag hörde något, men det spelar ingen roll. Låt oss återgå till instruktionerna.”
”Strålande idé!” Danny plockade upp pennan.
”Nu när du gör övningen kan du komma till en punkt där du börjar höra saker, som ord eller
musik eller bara ljud. Du kan också komma till en punkt då bilder tar form i din hjärna men du
behöver inte låta det bekymra dig. Det bästa är att bara låta det hända utan att engagera dig. Det
här är bara ekon i ditt sinne. Det är förresten också ett mycket bra tecken eftersom du är nära den
plats du vill vara.”
Jag smuttade på min apelsinjuice så att Danny hann skriva ner allt.
”Vad är det för visioner och ljud du vill höra?” frågade Neena.
”Min teori är att sinnet, speciellt det undermedvetna, aldrig vilar. Jag trodde förut att det är
vid den här punkten du kommer i kontakt med ditt undermedvetna men det viktiga är att fort-
sätta och tillåta dig själv att nå ännu djupare och bara behålla fokus på din själ, oavsett vad du ser
eller hör.”
Danny såg upp från sina anteckningar. ”Hur vet jag när jag har nått min själ?”
”Det är en bra fråga. I själva verket når du dit gradvis. Det är något som växer för varje gång
du övar. Men du kommer att veta när du är där. Ett tecken är att du känner dig mycket fridfull
och du kan få en känsla av något större. Ditt sinne kommer också att vara mycket klart. Det är
svårt att förklara men när du är där – det finns inte något som liknar det. Du kan också känna att
du har mer kontakt med universum samtidigt som du är avgränsad från alla vardagsbekymmer.
Det är det enda sätt jag kan beskriva det på. Jag är övertygad om att det är lite olika för var och
en.”
Jag väntade ett ögonblick så att Danny fick en chans att komma ikapp med sina anteckningar.
Tydligen skrev han ned vartenda ord.
”Hur kommer Danny att kunna veta tipsresultaten?”
”Det är den roliga delen. Vid den här tidpunkten har du några val att göra eftersom du kan
göra många olika och fascinerande saker som jag ska berätta om senare men om du väljer att gå
hela vägen och försöka räkna ut tipsresultaten så. Allt jag har berättat så här långt måste du följa
exakt. Stigen är mycket smal och du måste hålla dig fokuserad.”
”Jag är klar!” Han log.
”OK. Det är nu du kan börja visualisera. Det jag tycker om att göra är att låtsas att jag går
framåt i tiden och placerar mig själv vid affären i hörnan. Sedan föreställer jag mig att jag går in i
affären, fram till speldisken och tittar direkt på resultatbladen. I början låtsades jag att jag befann
mig på ett tåg och varje stad vi passerade representerade en dag framåt i tiden. När jag kom till
rätt dag så stannade tåget, jag steg av och gick till ett tidningsstånd och tittade på resultaten i
dagstidningen. Men jag kom på att jag ibland använde för mycket av min fantasi. Jag insåg senare
att det berodde på att jag försökte göra tåget för verkligt, i stället för att bara ha upplevelsen av att
vara på ett tåg.”
”Hur ska jag veta om det jag ser bara är fantasi?” frågade han.
”En del av det kommer att vara din fantasi; det finns inget sätt att komma förbi det. Det
bästa sättet är att föreställa sig affären eller tåget, vilket du än väljer och föreställa dig dem ganska
ytligt så att det inte blir din verklighet utan bara en form att mäta tid med. Men när du tittar på
resultaten måste du visualisera mycket tydligt och använda din fantasi så lite som möjligt. Du bör
inte göra det för länge. Jag har också lyckats mycket bra genom att helt enkelt be min själ att
placera svaren i min hjärna på ett sådant sätt så att jag ser det som om jag tittade på en skärm där
svaren står. Det är bara att försöka med olika saker och upptäcka vad som fungerar bäst för dig.
Om svaren är felaktiga är det inte din själ som ger dig de felaktiga svaren, det är du som inte tar
emot svaren på rätt sätt.”
”Hur lång tid tog det för dig att åstadkomma det här?” frågade Neena.
”Ungefär tio dagar.”
”Det är inte så illa”, sa Danny.
”Du måste komma ihåg att jag inte arbetade på den tiden utan ägnade nästan hela dagarna åt
det här. Det finns också några småsaker som du behöver känna till. Alla svar du får kommer inte
att vara rätt, av olika skäl. Framtiden är inte inristad i sten och den kan när som helst förändras.
Jag försökte få information från mellan sex och tio olika matcher, jag tittade på svaren och jäm-
förde med hur jag skulle ha tippat i vanliga fall. Därefter valde jag ut två eller tre matcher som jag
spelade på. Ibland, om jag kände att det var en bra dag och informationen var tydlig, kunde jag
spela på flera matcher, men bara om det kändes rätt. Jag satsade också bara några dollar och
gjorde kombinationer. Låt oss säga att jag hade tio matcher. Jag kunde satsa tre eller fyra rader
med tre eller fyra matcher på varje rad. Även om det blev fel skulle vinsterna ändå vara större än
förlusterna.”
”Det verkar så enkelt, fastän jag förstår att det fordras en del arbete. Är det här allt?” frågade
han.
”Det är allt!”, svarade jag. ”Kanske en sak till. Var försiktig med vad som verkar vara ny-
börjartur!”
”Vad menar du?”
”Du kommer att märka det.”
”Hallå där, det är inte...”
”Jag förstår!” sa Neena och satte sig rakt upp på stolen. ”Åh Gud, det är... Jösses, jag höll
nästan på att missa det! Förstår du inte Danny?”
”Stopp! Den som inte förstår är inte redo. Det ska aldrig uttalas.”
Hon satte handen för munnen och log. ”Jag ska hålla tyst.”
”Det är inte roligt!” Danny hoppade av stolen och tog upp sina anteckningar.
Jag log så mycket att jag nästan kunde känna hur mina läppar rörde öronen.
Han såg upp från anteckningarna och tittade på mig. ”Vem tror du att du är? Den som ger?”
Medan jag försökte kontrollera mitt flin tänkte jag för mig själv ’Jag är inte den som ger men
jag vet när jag har flera kort på hand.’ När du spelar med universum på rätt sätt, vilket är med
respekt, Kärlek och vänlighet, ger universum dig flera kort. Jag har hört sägas att när du får en
full kortlek kan universum också låta dig ge några kort. Det är ett större ansvar än vad jag är
intresserad av och jag föreställer mig att om en person ska få så många kort måste han eller hon
vara mycket dedikerad att förändra världen. Jag antar att någon som Moder Theresa kanske hade
ett par kortlekar. Det är svårt att säga; allt jag säkert vet att du kan komma långt med tre eller fyra
kort.
Inre barn
Har du någonsin lagt märke till
Att i alla
Vuxna kroppar
Finns ett barn
Som sparkar för att komma
Ut?
Kanske ska vi släppa ut dem
Innan de river stället.
Kapitel tio
Danny blev helt utom sig när Neena och jag höll på vår lilla hemlighet. Jag berättade att det fanns
ganska många ledtrådar kvar. Det verkade lugna honom för ögonblicket. Det är egentligen ingen
hemlighet utan mer som att den omformas av intellektet när du försöker beskriva det i ord. När
den väl har blivit omformad har den inte längre samma innebörd. Vissa saker i universum kan
inte uttryckas i ord. Om du gör det så förstörs informationen och till slut skulle du, på sätt och
vis, dela med dig av något totalt värdelöst. Det största problemet är att när du försöker berätta
något så skapar den som lyssnar en form och senare, när de ser informationen i rätt format,
skapar de åter automatiskt en viss form och så är informationen förlorad.
Jag såg på Danny. ”Innan jag fortsätter borde jag antagligen nämna något som jag just kom
på att jag glömt.”
”Det var en överraskning”, log Danny sarkastiskt.
”Det är i själva verket mycket viktigt, speciellt om du har svårt att hålla dig fokuserad på
själen. Jag har läst massor av böcker om österländsk meditation genom åren och i många av dem
nämns olika områden i hjärnan att meditera på, men ingen av dem har någonsin nämnt hjärn-
stammen. Det är ungefär så här. Jag tycker inte om att gå ner i en mörk källare, inte ens om lam-
pan är på eftersom det ändå finns så många mörka platser där källarmonstret kan gömma sig. Jag
har upptäckt att det bästa sättet att hantera en mörk källare är att placera ett ljus i det mörkaste
hörnet. Hjärnan fungerar i stort sett på samma sätt.”
Av någon anledning tyckte Neena att det var mycket roligt.
”När du försöker fokusera på din själ så kan man säga att du använder det som vissa yogis
kallar det högre sinnet. Men en del av hjärnan försöker väcka andra tankar. Det var något jag
alltid kämpade med. Frågan var, vilken del av hjärnan var det som gjorde det? Jag studerade allt
som nämndes i meditationsböckerna om sinnets olika delar. Jag gillar att söka efter udda före-
teelser, saker som inte riktigt passar in men som verkar vara helt normala, eller för normala.”
”Vad menar du?” frågade hon nyfiket.
”Titta på vad som har skrivits i österlandet av yogis eller mästare. Om du ställer en fråga till
dem svarar de mycket kort, ändå skriver de tills solen går ned om du ger dem penna och papper.
Ganska inkonsekvent, eller hur?”
”Tror du att det betyder något?” frågade Danny.
Jag nickade. ”Om det finns där betyder det något. Tänk på det faktum att fastän de är av
olika ras och kommer från olika länder har de alla samma skrivmönster? Jag brukade fundera
över det faktum att de skrev hundratals, och åter hundratals, sidor utan att i princip säga någon-
ting. Det är inte bara det att de skrev allt gång på gång och att allt var likadant, det är bara vink-
ling och tillvägagångssätt som skiljer sig. Vi måste inse att de antagligen skriver i någon sorts kod
och om de alla kan koden borde den inte vara så svår att knäcka. Det är fascinerande att någon
kan skriva tio böcker och säga ingenting, eftersom de då måste skriva något mellan raderna. Jag
letade alltså på platser där andra säger att det inte är någon idé att leta och jag gräver på platser de
aldrig nämner.
När allt kommer omkring, om du har en skatt och du vill berätta om den för någon, utan att
låta dem veta var den är, eller exakt hur de ska komma åt den (om de inte är villiga att följa dig) så
måste du spinna ett riktigt nät.
Jag upptäckte alltså att problemet var att du måste stänga av nonsenspratet om du vill nå din
själ eller den där större delen av dig själv. Du måste sluta kackla som en höna som just lagt ett
ägg, och nyckeln till det är – just det som de verkar utesluta. Stäng av, och du är inne.”
Under en minut satt jag och var stolt över mig själv. Sedan insåg jag att jag var som en tupp
på en stolpe, kluckande och skrytande för den närmsta hönan. Gissa om jag hatar när det händer.
”Du måste verkligen vara stolt över dig själv som har räknat ut allt det där”, sa Neena och
tryckte försiktigt in taggen lite djupare.
”Jag har försökt meditera tidigare och haft problem med tankar som kommer smygande. Hur
stänger jag av dem?” frågade Danny.
”Lätt som en plätt. Först slappnar du av så att du är helt lugn och sedan visualiserar du i en
minut på en stråle av ljus som kommer från din själ och går rakt ned, från toppen av ditt huvud
och fyller hela dig med ett mycket starkt ljus. Fortsätt inte visualisera på ljuset, håll det bara i bak-
huvudet. Det är som om en snickare håller på att reparera taket. Du behöver inte stå där och titta
på honom hela dagen, du bara vet att han är där. Utan alltför många ord behöver du bara lämna
ljuset där utan att fokusera på det hela tiden. Det håller den här delen av hjärnan upptagen. Jag
vet inte exakt vad den här delen av hjärnan ska göra men jag vet att det här fungerar och det är
allt som betyder något just nu.”
”Danny, berätta för Klaus om källarmonstren!” Neena bytte ämne.
Han skakade på huvudet. Han såg rädd ut.
Neena lutade sig mot mig. ”Vi har en källare här men Danny vill inte gå ner där eftersom han
tror att det finns ett monster där nere. Vill du titta efter?”
”Jag tror inte det; om Danny säger att det finns monster i källaren så räcker det för mig.”
Hon skrattade. ”Alla ni män är så lika! Ni låter mycket men när vargen kommer är ni borta.”
Jag bestämde mig för att låta det passera och inte låta mig föras in på ett sidospår, jag valde
alltså att i stället tänka efter var jag slutat min historia.
Universums hemligheter
Nyckeln
Tanken, Tilliten
Låset
Handling, Kärlek
Dörren
Resultat, Glädje
Spelet
Kontinuerlighet.
Inte!
Kapitel elva
”Under de där sex veckorna började konstiga saker hända. Eftersom jag inte kunde förklara dem
så antog jag att det bara var min medvetenhet som hade ökat och att jag började bli mer känslig
för det som hände runt omkring mig. Jag ville verkligen inte konfrontera några av de saker som
pågick så jag tänkte att det bästa skulle vara att bara ignorera dem. Det började långsamt. Först
kände jag det som om jag var iakttagen, ni vet känslan. Det var som om någon stirrade på mig så
jag började lämna lamporna på. Det nästa som började hända var också på kvällarna. Jag kunde
sitta i vardagsrummet med min hund Rudy och ibland satte han sig rakt upp, med öronen
pekande framåt medan han stirrade mot en plats mitt i rummet. Det var som om han tittade på
något. Det här gjorde han många gånger under de nästföljande veckorna. Jag kunde aldrig se eller
höra något men ibland kände jag definitivt att någon stirrade på mig. Det mest intressanta var att,
om Rudy bestämde sig för att lämna vardagsrummet, så gick han runt det område han stirrat på,
även om att gå rakt över skulle ha varit det naturliga.
Det nästa som började hända var att saker flyttades runt. Ibland kunde jag till exempel lägga
något på en viss plats, kanske en kopp eller en bok och senare så var den någon annanstans. Jag
försökte säga till mig själv att jag nog inte var så uppmärksam på vad jag gjorde men någonstans i
bakhuvudet visste jag att det inte var så. Jag lever mycket enkelt och med mycket få saker, men de
jag har är alltid på sin plats. En eftermiddag lade jag mig ner för att meditera och välja matcher att
spela på men jag hade glömt att skruva upp värmen. När jag går ner i en mycket djup meditation
så sjunker min kroppstemperatur en hel del. Jag hade redan börjat slappna av när jag kände att jag
blivit kall. Jag ville inte gå upp och vara tvungen att börja om från början igen. Då hörde jag
värmepannan slå på och tänkte att jag hade höjt termostaten. Jag fortsatte med meditationen. När
jag var färdig var huset extremt varmt. Jag reste mig upp och gick till termostaten för att sänka
den men upptäckte att jag aldrig höjt den. Den var inställd på strax under 22 grader men rums-
temperaturen var 26 grader och medan jag tittade på termostaten hörde jag värmepannan slå av.
Under de följande sex veckorna hade jag flera märkliga drömmar. I två av dem kommer jag
ihåg att jag talade med en ängel men jag kunde aldrig helt komma ihåg drömmen eller vad som
sades. Jag hade också flera drömmar där jag slogs med svärd men jag kunde inte komma ihåg
några detaljer. Vanligen skulle jag ha blivit fascinerad av den här typen av händelser men jag ville
behålla fokus på ett riktigt tipsresultat.”
”Det är nu som saker och ting börjar vända”, sa jag. ”Under den sista veckan började jag få
svårt att se resultaten. Jag kunde se sidan men jag hade svårt att se de verkliga siffrorna. Det var
nästan som om någon satte tummen över svaren. När jag flyttade uppmärksamheten från ett om-
råde till ett annat på resultatbladet var det en mörk skugga som följde med. Jag lyckades fort-
farande men det tog jättelång tid och mycket koncentration. Jag tänkte att det kanske bara var
mina egna tvivel som störde, vilket inte var ovanligt. Varje dag blev det svårare och svårare och
varje dag ansträngde jag mig mer och mer. Jag tänkte inte låta ett litet problem som det här för-
störa det jag ville åstadkomma. Jag tänkte att jag kanske hade blivit lat under de senaste veckorna
och inte gick tillräckligt djupt i min meditation. Varje gång jag mediterade ansträngde jag mig
verkligen för att gå djupare. Under den här tiden köpte jag ett par hörselskydd, av den typ som
byggnadsarbetare använder när de jobbar med bullriga maskiner. Hörselskydden hjälpte mig att
koncentrera mig. Jag hade också köpt en sovmask för ögonen. Med hjälp av ögonmasken och
hörselskydden kunde jag gå mycket djupare utan att bli störd. Jag använder dem fortfarande efter-
som jag slipper bli störd om någon slår i en dörr eller tappar något på golvet.”
”Den 6:e november”, jag tog ett bloss på cigaretten, ”det var den dagen det brakade loss.
Jag är inte blind. Jag visste att det skulle komma men jag förväntade mig inte det här.”
Jag kunde se på Dannys ansikte att han började bli nervös.
”Vet du vad, jag kom precis ihåg något som jag glömt berätta! Det är en stor pusselbit. Jag
tror att det är en av de viktigaste bitarna.”
”Är du tokig?” sa Danny. ”Tänker du bara släppa oss här – i ovisshet. ”
Hon skrattade. ”Ge honom bara ett glas till av den där goda drycken. Den kommer att få
hans läppar att röra sig.”
”Ge mig bara en minut, det här är riktigt viktigt”, sa jag, väl medveten om att Danny var
irriterad, troligen eftersom han trodde att det här hade något att göra med tipset och att det
antagligen innebar att han inte skulle få möjlighet att testa.
Han reste sig upp och tog ett glas, hällde i lite is, tog flaskan och fyllde glaset.
Neena skrattade.
Han satte ner glaset framför mig och ställde den öppna flaskan bredvid.
”Där får du! Nu vill vi se dina läppar röra sig!” Han satte sig på sin stol igen.
Jag tänkte för mig själv, ’jag vet inte vilket spel universum spelar nu men jag kan räkna ut det
innan den här natten är slut’. Jag slängde en blick över axeln för att se om den gamle mannen satt
kvar vid bordet. Det gjorde han. Han hade inte rört sig en millimeter, ingen hade heller försökt
servera honom något. Det var mycket konstigt. Jag övervägde om jag skulle säga något men
bestämde mig för att det kanske vore bäst att låta bli och bara se vad som hände.
Jag vände mig mot Neena. ”Ungefär tre veckor efter det att jag först hade lyckats vinna på
tipset räknade jag ut att det kanske skulle vara bra om jag försökte färdas in i framtiden och se
vad mitt framtida jag gör. Jag tänkte att om jag kan färdas in i framtiden för att se tipsresultaten
skulle jag också kunna se hur mitt liv skulle bli. Det tog tre eller fyra försök. Jag kommer inte ihåg
exakt men jag lyckades i alla fall.
Jag upptäckte att när jag försöker se in i framtiden kan det ta en stund för bilden i min hjärna
att utformas helt. Det jag först såg verkade vara mig själv sittande i en trädgårdsstol framför en
eldstad. Därnäst såg jag gräs och träd och flera andra saker. Först trodde jag att han kanske satt i
skogen. Men sedan visade sig ett sommarhus eller en stuga, tjugo till trettio meter bakom honom.
Jag såg direkt på mitt framtida själv när jag märkte att han stirrade på mig, samtidigt såg jag att en
ängel satt i en annan trädgårdsstol bredvid honom. Jag försökte göra min vision tydligare genom
att ta bort allt som möjligtvis kom från min fantasi. Samtidigt som jag försökte göra min syn
klarare pekade mitt framtida jag på mig, tittade på ängeln och sedan tillbaka på mig och sa. ’Jag
fattar inte att han äntligen klarade av det! ’ De började båda skratta högt.
Av någon anledning kunde jag inte hålla mig kvar där utan drogs omedelbart tillbaka till vaket
tillstånd. Jag satte mig upp i sängen och funderade ett tag. Jag bestämde mig för att jag inbillat
mig alltihop eller åtminstone en del av det. Jag bestämde också att jag skulle försöka igen, men jag
fick aldrig chansen.”
Jokerkortet
Jag kallar det för Jokerkortet. Det är därför jag aldrig har velat spela spelet. Jag kom underfund med spelet när
jag fortfarande var ganska ung och det var vid ungefär samma tidpunkt som jag insåg att jag hade ett jokerkort.
Det kan bli ett riktigt problem, speciellt om du inte förstår det. Jag har sett massor av människor ha det här
kortet och jag har sett vilka problem det kan förorsaka. Ett av de största problemen med kortet är att du inte har
något val. Om du får ett sådant kort av universum så är det så. Det går inte att slänga, du kan inte springa och
gömma dig, du kan inte kämpa emot det. Jag är övertygad om att det finns ett val men det görs av vårt högre jag
och när beslutet är fattat, är det klart. Kortet innebär olika saker för olika människor men vanligen är det kortet
som spelar dig, det är inte du som spelar kortet. Du undrar antagligen vad kortet gör? Om du har ett av de här
korten, blir du på ett eller annat sätt dirigerad att göra något i det här livet, något som gör skillnad. Tyvärr kan
jag inte säga mer än så.
För många år sedan gick jag till en person, som har fått många gåvor, och bad om hjälp. Jag frågade henne. ´Vad
är det för fel på mitt liv? Jag försöker gå i en viss riktning och det verkar som om universum försöker slänga mig i
en annan riktning. Hur kan jag bekämpa det här?’ Hon sa ’du har ett kort, och du vet det, men du har bestämt
dig för att slåss mot det, och du kommer att förlora! Jag kan inte göra något för dig.’ Jag var rasande och svarade
’jag kommer att slåss till slutet, jag ska stå kvar och jag ska vinna.’ När jag gick därifrån hörde jag henne säga,
’du kommer att förlora’.
Du undrar troligen varför någon skulle vilja slåss mot det här kortet. För att vara riktigt ärlig är det mycket få
människor, som har det här kortet, som inte slåss mot det. Varför? Troligen för att det här kortet leder dig nedför
vad som verkar vara en helt ologisk väg och du blir knuffad i riktningar som inte alls verkar vettiga. Kortet är
ingen karta; allt du ser är ett steg. Din tillit testas till absoluta gränsen, och bortom. Varför? Det skulle ta för
lång tid att förklara, jag är inte heller säker på att min teori är rätt. Jag kan ge dig en ledtråd: När du har slutat
läsa den här boken kan du se hur allt har utvecklats och du kommer lätt att förstå att den här boken är mitt
kort och att spelet inte är över.
Hur vet du om du har ett av de här korten? Här är flera ledtrådar.
Först: Du kanske känner att du på något sätt skulle göra något nyttigare med ditt liv eller att det finns något som
är viktigare för dig än att bara leva dag för dag men du har ingen aning om vad det är.
För det andra: Du kan ha en känsla av att något är brådskande, något måste göras men du har ingen aning om
vad som ska göras.
För det tredje: På något sätt blir du knuffad i olika riktningar och om du försöker gå i en annan riktning verkar
det som om hela helvetet brakar lös.
För det fjärde: Du kanske känner att du hela tiden söker efter, eller längtar efter något, men är inte säker på vad
det är.
Ta en minut och bli helt stilla. Tänk efter. Har du ett av de här korten?
Du kan bespara dig själv våndan att försöka kämpa emot.
Har varit där, har gjort det, tyckte inte om det.
PS Kortet kan ha en tidsfördröjning. Med andra ord, det kanske inte är aktiverat än, men effekterna av kortet
kan ändå kännas för personer som har det.
Givaren
Spelarna
Författarna
Läsarna
Är alla med i samma spel.
Kapitel tolv
”Innan jag berättar resten”, sa jag, ”måste ni förstå att den 6:e november vändes mitt liv upp och
ner. Även om jag kommer ihåg praktiskt taget allt, kanske jag inte berättar allt i exakt den ordning
de inträffade.”
”Håller han på och förhalar, eller…? frågade Danny Neena.
”Han förhalar, helt klart!” sa hon.
”Nej, egentligen inte”, svarade jag. ”Jag försöker bara få med alla delar. Jag vill inte att det ska
bli några missförstånd.”
De satt tyst och stirrade på mig. Det såg nästan ut som om de försökte få mig att känna mig
skyldig. Precis som om det skulle fungera? Jag kände en konstig rysning smyga upp för ryggraden
och ut genom toppen av huvudet. Jag fick en märklig förnimmelse att jag kanske utmanade
lyckan.
”Vanligen går jag till affären ganska tidigt på morgonen för att hämta resultaten och listan
över vilka som ska spela under dagen. Men den här morgonen hade jag försovit mig efter en
mycket orolig natt. Dessutom kände jag inte riktigt för det, den här dagen. Det var något som var
fel. Efter lunch gick jag ut med Rudy och på väg tillbaka från parken stannade vi till vid affären
och hämtade informationen. Jag hade fortfarande gott om tid eftersom tipset inte behöver vara
inlämnat före fem eller sex på eftermiddagen. Att gå in i en djup meditation direkt efter en lång
promenad verkar fungera riktigt bra så när vi kom hem gick jag in i sovrummet och lade mig ner.
Jag hade spellistan i ena handen så att jag kunde titta på den precis innan jag blundade och en
penna och ett block till höger om mig så att jag kunde skriva ned resultaten utan att behöva gå
upp. Jag hade ögonmask och hörselskydd på mig, så det var liten risk att jag skulle bli störd. Där
var jag alltså på min säng medan jag långsamt slappnade av, jag gick djupare och djupare. På
grund av den svårighet jag haft de senaste två veckorna tog hela processen minst två timmar. Jag
höll just på att komma till den punkt där min kropp börjar bli avdomnad när jag hörde något, det
lät som om någon harklade sig. Jag tänkte att det måste vara Rudy och fortsatte. Ett par minuter
senare hördes en duns under sängen. Höga ljud, som det här, brukar vanligen föra mig tillbaka till
mitt normala vakna tillstånd, vilket innebär att jag måste börja om igen. Den här gången tänkte
jag att det kanske var madrasstödet som knakade. Ibland, om jag har svårt att slappna av eller
komma igång, så hjälper det mig att räkna bakåt från 100. Jag började långsamt räkna bakåt från
100 och efter ett par minuter kunde jag svära på att någon räknade tillsammans med mig. Jag
kunde nästan höra vad som verkade vara en svag röst som räknade exakt samtidigt med mig. Jag
tänkte att det kanske var inbillning och bestämde mig för att hoppa över räknandet och bara ligga
där, tills min kropp somnade. Jag var precis på gränsen och vid den punkt där alla fysiska upp-
levelser och hörseln försvinner när något slog till sängen, hårt nog för att skaka till den. Jag
trodde att någon av mina vänner kommit och skakade sängen för att väcka mig. Jag lyfte på
ögonmasken och öppnade ögonen. Det jag såg var ingen av mina vänner. I själva verket kunde
jag inte tro mina ögon. Mitt hjärta slog så hårt att jag trodde att mitt bröst skulle brista.
Jag låg ansikte mot ansikte med en ängel, en stor ängel, minst tre meter hög. Han borstade av
sig och sa ungefär så här, ’Hej där! Dammar du aldrig under sängen? Du har enorma damm-
problem kompis.’ Jag hade fortfarande på mig hörselskydden och kunde inte höra någon röst
men jag hörde vad han sa, inuti mitt huvud, högt och tydligt.”
Jag tog en paus för att ta en cigarett ur paketet. Neena och Danny såg alldeles stela ut. Jag såg
att Danny trodde att ängeln skulle riva sönder mig. Jag tände min cigarett.
”’Det är inte den sorts språk jag förväntar mig att höra från en ängel’, sa jag. Min kropp var
stel men mitt hjärta och min hjärna hade en hastighet på över en miljard i timmen. Jag vet inte
hur länge vi båda stirrade på varandra. Han log, men jag tror inte att jag gjorde det. Tankarna
rusade genom huvudet på mig. Jag tänkte att ’det här kan inte vara sant’. Kanske är han här för
att skälla på mig, kanske för att jag inte ska använda det här för att vinna på spel. Kanske har uni-
versum förlorat tålamodet med mig. Hela min kropp började skaka. Jag har varit rädd tidigare,
men aldrig så rädd. Jag tänkte att jag kanske kunde hoppa ut genom fönstret men insåg att det
inte skulle fungera. Han var för nära dörren för att jag skulle kunna komma förbi honom. Jag
kunde höra en del av mig skrika. Du måste komma ut härifrån, stick iväg, ut härifrån! Spela med,
sa jag till mig själv, spela bara med. Jag kan snacka mig ur det här. Säg bara hej och spela lugn.
På något sätt lyckades jag få ut ett ord ur munnen, ’Hej’.
Han lutade sig fram mot mig. ’Nå, det var som sjutton. Han pratar. Jösses. Slappna av. Du
tappar ögonen om du stirrar så där.’ Precis när jag började känna mig tillrätta i situationen skrek
han, ’Bu!’ Något i mig brast.”
Deras ansikten var alldeles stela.
”Ängeln log. ’Så där ja, nu när du andas igen, varför sätter vi oss inte ner och pratar lite?’
Då fick jag nog. Jag blev tokig, hoppade upp och slängde mig på honom. Om jag inte kunde
snacka mig ur det här så skulle jag slåss. Jag gick rakt igenom honom, in i väggen, på huvudet.”
Jag avbröt mig för att ta en klunk whisky och dra ett par bloss. Till och med nu, när jag
pratade om det, så började mitt hjärta slå snabbare.
Danny skakade på huvudet, ”Är du tokig, du försökte hoppa på en ängel?”
Neena började skratta. Danny och jag kunde inte göra annat än att instämma.
Ett träd ner
Jag kommer ihåg en tid när jag var mindre, yngre, snabbare och mitt svärd var raskt.
En av mina favoritlekar var att slåss med svärd, mot träden.
Du kanske tänker att träd inte kan vara speciellt tuffa motståndare men det är de. Det handlar bara om att
välja rätt träd.
I varje skog finns det minst ett halvt dussin träd som är med på leken. Det är här det blir svårt. Vissa träd
tycker om extremt flexibla svärd och du måste vara försiktig med hur mycket styrka du använder så att de inte
slår tillbaka med dubbla hastigheten.
Å andra sidan är det inte lika smärtsamt att bli stucken med ett flexibelt svärd som med hårda, stela svärd. Med
de där hårda, stela svärden knäcks ditt svärd, mitt i stridens hetta. Sedan är du fast. Det enda du kan göra är att
springa och hoppas att något annat träd ger dig sitt svärd. Det vill säga om du inte redan stapplar omkring med
ett svärd i ryggen.
Än idag kan jag komma ihåg mina stridsrop när jag gick i skogen.
Och jag hör ropet, ”Kom an gamling, vi utmanar dig!”
När mitt hjärta vaknar och adrenalinet pumpar rör jag mig snabbt.
Men det är bara tystnad när jag kramar dem och ger